andrasidantack

Jag är tillbaka i Sverige igen! Eller ah, jag har varit här ett tag nu, sedan den 21a december. Alla gårdar var så himla bra! Blev tre tillslut och inte fyra, ställde in Noinin då jag trivdes så fantastiskt bra på Broughgammon. Broughgammon Farm bjöd på massa bra! Fyra veckor blev två månader som ska bli sex månader eftersom att jag snart åker tillbaka och stannar fyra månader till! När jag hade varit på gården i åtta dagar hände detta:

 

 

 

en grupp män i staden bestämmer sig för att göra ett Full monty för att samla in pengar till välgörenhet, ett Winter Wonderland för barn. Inte nog med att män ska strippa och jag blir meddragen för att se det och ha en utekväll, Sandy och Charlie som är mina hosts och chefer ska vara med och strippa. En bra kväll helt enkelt! Efter detta visste jag ganska säkert att jag hade hittat rätt och nu ska jag om nio dagar tillbaka till gården, alla getter och familjen Cole. Jag skulle inte kunna vara lyckligare.

dethär med att blogga under resan går så himla dåligt så jag vet inte riktigt var jag ska börja egentligen. från början kanske?

en väldigt tidig morgon den nionde september körde min bror mig till landvetter och mitt flyg som skulle gå fem minuter över sju till heathrow och därefter till dublin. jag var nervös som vanligt. inte över att flyga utan mest grejen att åka själv till ett nytt land för att bo hos främmande människor och arbeta med något jag aldrig testat innan. lite läskigt sådär. jag kom till heathrow tio minuter försent och fick höra att jag inte kunde åka med mitt plan till dublin för att 110 minuter tydligen är för lite tid för heathrows personal att ta en väska från ett plan till ett annat. intressant med tanke på att personalen på Schipol kan göra det på 30. anyhow, jag fick en ny biljett till ett flyg en timma senare, utnyttjade 30 minuter gratis internet för att berätta för min host på Lackan Cottage att jag skulle komma med en senare buss och hoppade på ett nytt plan. väl i Dublin väntade jag väldans länge vid bandet och insåg att min väska var kvar i London. var fortarande förhållandevis lugn, fick fylla i massa papper och höra att min väska skulle levereras till gården senast dagen efter. satte mig på en buss mot newry och sedan en annan mot rathfriland. väl där mötte jag upp ingen. ingen kom och hämtade mig. hade cirka 4% batteri kvar på min telefon, ingen kredit och adaptern i min ryggsäck som var i london. efter ungefär en timma fick jag ett sms från min host Steve som jag precis hann läsa innan min telefon dog, där han undrade om jag var framme. här började jag få lite panik och frågade randoms i byn efter internet utan något vidare resultat. tillslut gick jag in i en skoaffär där jag förklarade för en ung liten man om min situation medan mina ögon nästan vattnade över om han hade internet eller visste var jag kunde få tag på det för att jag var strandad i ett främmande land utan väska, nummer och telefon och antagligen skulle få sova på en trottoar varpå han använde sin snälladte röst och gav mig vägbeskrivningen till rathfrilands Chipshop vid torget där de hade wifi. jag sprang dit, köpte en cola, fick wifi-koden och skickade ut ett SOS till min host som tillslut, 2½ timma senare kom och hämtade mig. efter den inledande paniken på resan har allt gått förhållandevis smärtfritt. jag är på min andra gård och arbetar hårt måndag-fredag. rensar ogräs, lär mig om permakultur, träffar människor från överallt, klappar katter, klappar hundar, har permanent smutsiga händer, äter vegetariskt, ekologiskt och så färskt som det bara kan bli. maten färdas från polytunnlarna och fälten i min ficka en minut in till köket och in i min mun, känns helt okej. istället för att skriva världens längsta inlägg visar jag er istället, okej? vi börjar med lite Lackan Cottage Farm i Nordirland:

 

 

Puss!

om fem timmar hämtar peter mig och kör mig till flygplatsen. allt ligger framme men ska rullas och tryckas ner i min väska. så HIMLA mycket skräckblandad förtjusning just nu. är redan nu superduperpeppad för gården i november, se bara, helt fantastiskt festliga herrar!

 

jag har vetat ett tag nu att jag ska göra denhär resan och ett tag nu har folk omkring mig ojjat sig och frågat om jag inte börjar bli nervös nu när det närmar sig. hela tiden har jag sagt nej och bara varit peppad. tills natten mellan torsdag och fredag och jag insåg att det bara var fyra dagar kvar. fyra dagar kvar där jag skulle packa, städa, hinna köpa allt, gå på liseberg, umgås, pussa bebis och säga hejdå till allt jag inte ser igen försen den 21a december när jag landar på svensk mark igen. hela livet går jag och längtar iväg men just dendär dagen innan och stunden i bilen påväg till flygplatsen vill jag bara vända om. vända om och lägga mig under mitt täcke och sova tills jag inte finns mer. fast det gör jag ju inte såklart. jag går igenom passkontrollen och så fort jag inte längre kan se det gamla är det bortblåst och jag ser bara framåt. framåt till irland. till att skörda, till att rensa ogräs, till att ta hand om hästar, höns, hundar, katter och getter. till mulltoa, till regn 240 dagar om året, till ett liv utan tv, till skoskav, till att arbeta med kroppen, till total utmattning. 

imorgon 06.45 lyfter mitt plan och 11.10 landar jag i dublin. efter buss till Newry i nordirland och ytterligare en buss till rathfriland blir jag hämtad av Steve som ska ta mig ut till den första gården som är off grid och ganska hardcore med sitt low-impact living. förutom att vara livrädd är jag överlycklig. allt kommer bli som det ska vara.

 

 jag har aldrig sett så mycket hemlösa och utslagna människor som när jag bodde i Prag. Aldrig har missbruk och misär varit mig så nära inpå i städer där jag levt. Det är svårt att koppla bort och låtsas att jag inte ser. Lea som är uppvuxen i Ottowa och har bott i både Ryssland och Polen och har sett sin beskärda del ignorerade mest, vände ryggen till och tyckte de var äckliga och mindre värda. det är så himla svårt att se alla människor som lever ett så utsatt liv så nära mitt priviligerade liv. på något sätt är det enklare att hantera sorgen och det hemska i att folk svälter i afrika för jag slipper se kontrasten i det samhälle som så stolt slår sig på bröstet och hävdar sig välfungerande och rikt. någon gång skulle jag vilja hitta ett verkligt sätt att kunna erbjuda lite värme istället för det kalla ekot av mynt som slår mot asfalt. här är en fin intervju med en hemlös man från Chicago som pratar om livet:

 

när jag var på rossö förra veckan började jag prata med min bror och mamma om känslan av att vara avundsjuk på sig själv. det händer mig ofta nämligen.

jag vet att inte många andra skulle vara avundsjuk på just mitt liv men jag tycker om det så HIMLA mycket och att jag har turen att vara med om så mycket grymma saker att jag tänkte att det måste ju hända andra också, att andra avundas sina egna liv.

min mamma och bror förstod inte alls vad jag menade.

jag vet inte om jag bara har ovanligt lätt att bli uppjagad men allt känns roligt och peppigt just nu. har en order på väg från asos- extas! fick pengar tillbaka från skatteverket- jublar! köper lypsyl med färg- spänning i vardagen! nya dr martens- kan inte sluta ha på mig dem, till och med när jag ligger och läser i sängen! åker till Nordirland om 13 dagar- SUPERPEPP! ska till liseberg med maria nästa vecka- dunderkul! pussa på bebis- det mysigaste som finns! gå på släktkalas- fantastiskt!

ungefär allt gör mig skitpepp nu. tar på mig mitt röda lypsyl, mina kängor och burrar upp mitt nyfärgade hår och dansar med migsjälv i spegeln. så. jävla. bra.

hittade en intervju med en fin herre från New York som beskriver det hela väldigt bra:

 

det är bestämt nu. sjunde eller åttonde september tar jag på mig min ryggsäck och sätter mig på ett plan mot Belfast. Jag ska spendera fyra månader i Nordirland och Irland på fyra olika gårdar där jag arbetar med hållbar utveckling, djurskötsel och allt annat som kommer till när en arbetar på ekologiska bondgårdar. som alla andra gånger jag flyttat till ett annat land eller hundra mil bort själv är jag livrädd. livrädd och överlycklig. det finns inget bättre. 

 

jag har spenderat en vecka i torslanda och lekt nanny åt mina syskonbarn i en vecka. har lekt och pussats och spelat tv-spel och ätit lunch och pussat små tårar och pratat allvariga saker som om det egentligen skulle vara coolast att gå ner gatan med en noshörning eller en blåval i koppel. ÄLSKAR mina syskonbarn så himla mycket. så mycket så att mitt hjärta nästan går sönder ibland och jag bara vill kramas i en timma. 

få saker på jorden känns så fint som en sval liten barnhand som sticks in i ens egna hand när vi går på gatan eller små armar som sträcks upp mot en och vill kramas eller bli buren när benen är trötta.

 

efter att jag har upptäckt det magiska med tumblr är det svårt att gå tillbaka.

 

ibland glömmer jag bort att jag kan vägra hata mig själv.

jag kunde inte vara en mindre betygskåt människa, betyg definierar inte mig som person eller huruvida jag har lärt mig något av en kurs. huruvida jag är nöjd eller ej är dock viktigare. huruvida jag känner mig korkad eller ej betyder mer. ett bra betyg i en kurs där jag ständigt gått runt och känt mig korkad betyder inte att jag förstår kursen bättre på samma sätt som ett sämre betyg i en kurs där jag lärt mig massor och fått känna att jag förstår inte tar bort det jag lärt mig.
idag fick jag ett VG på min c-uppsats. det gör inte uppsatsen bättre eller sämre än om jag hade fått ett G eller ett U. uppsatsen är densamma som jag skrev och lämnade in för en månad sedan på dagen bara det att några som är välutbildade har bedömt att den faller inom VG-facket. idag fick jag ett VG på min uppsats som jag arbetat så hårt med och det gör mig glad. dock inte gladare än skålen med färska jordgubbar som jag har i mitt knä, skålen med jordgubbar som känns litelite viktigare och verkligare just varje dag.

jag cyklade två mil igår och idag har jag inte ens en liten träningsvärk. jag tyder detta som om att min muskelmassa är helt okej. något som inte mår okej dock är min kondition. turen gick från mitt hem och ut till finaste Linnéa i björkekärr, ca 1 mil bort från mig. allt gick fint och var trevligt till jag hade cyklat ungefär sju-åtta kilometer och bara hade slutbiten kvar, med detta säger jag egentligen en kort sträcka med backar från helvetet. ville dö och spy. trots döden och vilja spy var det så himla fint, passerade hela min barndom och ungdomstid på vägen. passerade ån där vi kremerade/skjutsade iväg min kompis döda leguan på en flotte vi byggt, min högstadieskola som en gång i tiden var mitt universum och där jag hade hela fantastiska år men också stunder när jag var så deprimerad att jag mest låg längst bak på klassrumsgolvet apatisk, nolhagaparken där jag klappade getter som barn och sedan hade champagnefrukost när jag tog studenten, cyklade förbi ängar där jag lekt, träd jag suttit uppkrupen i och ätit körsbär, dagiset jag var på en sommar, lekplatsen där jag lekte, Linnéas gamla hus där jag spenderade timmar med att försöka förstå denna lilla människan som var så annorlunda än mig, ryttaråsen där en kompis bodde som var manipulativ och gjorde mig illa och som jag senare har förstått antagligen gjordes illa i sin tur av sina föräldrar.

på vägen hem tog jag ett varv runt mitt gamla kvarter och saktade in farten vid vårt gamla hus, kastade cykeln på ängen vid vårt hus och sa hej till eken jag klättrade upp i, gömde mig i och pratade med när saker var jobbiga hemma, cyklade förbi samma äng där vi byggde en stor häst av snö med hela familjen, backen mellan två tunnlar där jag åkte pulka och sprang nedför när jag skulle till skolan på låg-och mellanstadiet, husen som tillhörde vänner, trädet där jag hängde upp blommor jag ryckt ur rabatter den sommaren när jag tyckte att det var en bra sak att sysselsätta sig med, fotbollsplanen där jag snygtittade på min dåvarandra pojkvän när han spelade fotboll och gymnasieskolan där jag först var väldigtväldigt olycklig i ett år men sedan väldigtväldigt glad i två.

så himlans fin cykeltur. ett helt liv på två mil.

till en början var det här inlägget en lista men sedan kom frågan om vilka som var vackrast i världen och då var det ganska mycket kört. jag började kolla igenom min mumsmapp, en egen motsvarighet till lets say porrmappen som vissa har på sin dator. så här kommer en kavalkad av människor som är så vackra så att mina ögon gör ont om jag tittar för länge.