2009-12-19
22:12:19
den vanliga skiten
sa gjorde jag detdar som familje har sagt till mig att gora i en evighet, jag klippte ett band.
jag klippte det bandet som gjorde mig mest ont och som dagligen tillat mig att snoka, att se och att lasa om det lyckliga och vackra livet som har fortsatt for love trots att vi har gjort slut. det som gjorde det mojligt for mig att lasa att ett halvar efter att vart tre ar langa forhallande tog slut sa ar saker tillbaka till det normala och till lycka igen for love. jag pratar om facebook, saklart. alla dumpade manniskors gift. det som pumpar i ens vener, som gor det mojligt for en att snoka (och som till och med gor det at en!), som gor det mojligt for en att se vem den man alskar skriver med, har roligt med och borjar florta med.
facebook ar som rakblad mot handleder. eller nej, facebook ar som rakblad mot handleder x1000. alla de ganger som jag suttit och gratit framfor loves sida pa facebook gar inte att rakna. tre ganger bara idag. helt lojligt patetiskt smartsamt. sa jag klippte bandet. tillslut. egentligen borde jag sluta med facebook helt och dethar ar val ett steg pa vagen. allt gor mig bara sa javla radd for jag ar sa sjukt ensam. och hur gor man egentligen? hur slutar man kanna sig ensam? hur far man folk att tycka om en, hur far man manniskor att ringa en och fraga hur man mar?
jag har saknat vanner lange och med love pratade jag ofta om saknaden, vi pratade om hur jag skulle gora for att fa vanner och jag blev lika ledsen varje gang. jag hade iallafall min basta van och nu har jag inte det.
nu har jag ett ex som avslutar mail med Vanliga Halsningar och ett liv som jag alskade som inte langre finns. jag har ett nytt liv som jag hatar, som ar sorgligt, angestfyllt och fullt av saknad.
jag vet inte riktigt hur jag gar harifran.
jag klippte det bandet som gjorde mig mest ont och som dagligen tillat mig att snoka, att se och att lasa om det lyckliga och vackra livet som har fortsatt for love trots att vi har gjort slut. det som gjorde det mojligt for mig att lasa att ett halvar efter att vart tre ar langa forhallande tog slut sa ar saker tillbaka till det normala och till lycka igen for love. jag pratar om facebook, saklart. alla dumpade manniskors gift. det som pumpar i ens vener, som gor det mojligt for en att snoka (och som till och med gor det at en!), som gor det mojligt for en att se vem den man alskar skriver med, har roligt med och borjar florta med.
facebook ar som rakblad mot handleder. eller nej, facebook ar som rakblad mot handleder x1000. alla de ganger som jag suttit och gratit framfor loves sida pa facebook gar inte att rakna. tre ganger bara idag. helt lojligt patetiskt smartsamt. sa jag klippte bandet. tillslut. egentligen borde jag sluta med facebook helt och dethar ar val ett steg pa vagen. allt gor mig bara sa javla radd for jag ar sa sjukt ensam. och hur gor man egentligen? hur slutar man kanna sig ensam? hur far man folk att tycka om en, hur far man manniskor att ringa en och fraga hur man mar?
jag har saknat vanner lange och med love pratade jag ofta om saknaden, vi pratade om hur jag skulle gora for att fa vanner och jag blev lika ledsen varje gang. jag hade iallafall min basta van och nu har jag inte det.
nu har jag ett ex som avslutar mail med Vanliga Halsningar och ett liv som jag alskade som inte langre finns. jag har ett nytt liv som jag hatar, som ar sorgligt, angestfyllt och fullt av saknad.
jag vet inte riktigt hur jag gar harifran.
Kommentarer:
#2:
Martina
En sak till: Bara för att man inte skriver att man mår dåligt på FB (eller någonannastans) så betyder inte det per automatik att man mår bra.
Visst, Love mår kanske toppen nu. Men du verkar ju utgå ifrån att om man inte skriver/pratar om hur dåligt man mår så mår man bra. Det är ett dumt antagande. Dels är det dumt för att det är orättvist mot alla som INTE visar utåt hur de mår. Och dels är det orättvist mot dig själv eftersom du då mycket väl bygger din olycka på falska grunder.
Alla som ler mår inte bra - du borde veta det!
Sen hoppas jag, för Loves del, att han MÅR bra. Precis som jag hoppas för din del att du snart kommer må bra.
Kram
Kommentera inlägget här:
Starkt jobbat lilla syster! bamsekram Facebook is E V I I I I L!!!
Vet att det inte är en tröst (eller är det det?) men det är djävligt sällan vänner ringer och frågar hur jag mår. Men vi är vänner ändå. Vet inte om det är så det är för de flesta, eller om folk bara utgår från att jag har det bra.
Det jag ville komma till var i alla fall att det gör ont när man tror att alla andra har det så himla mycket bättre - kanske hjälper det då att få veta att det inte ÄR så. Eller att de i alla fall inte har det sådär rosafluffigt perfekt som man tror att de har när man själv sitter i skiten och svär över att ens eget liv suger.