andrasidantack

idag har jag ramlat i den djupaste och mörkaste grop på väldigt länge.
fann plötsligt migsjälv mitt i den när jag var på jobbet, som ett slag mot huvudet utan förvarning.
kände hur jag satt utomhus i den vackra solen, mitt i vackra ängabo fullt med små barn (dvs lite idylliskt) och fantiserade om att skära mig. blir lite ledsen när jag tänker på det, att jag är sugen på det igen.
senaste gången jag skar mig var precis när jag träffat love, efter det no more.
men nu kom det då alltså tillbaka.
kände hur jag senare stod inne i min brukares kök och bara föll ihop inuti, grät och grät.
kan inte komma upp ur denna jävla dödsfälla.
ringde mamma i panik för att be henne komma upp med atarax (som mor har mot eksem men som även är ångestdämpande).
har aldrig tidigare tagit något ångestdämpande och har aldrig egentligen haft behov av medicin trots sjukt djupa dalar men nu kom den alltså, dagen då det behövdes.

lite senare avbokade jag ataraxdeliveryn men det utan att egentligen må bättre, är bara så rädd för piller.
har på bara en liten dag kommit fram till att dethär är så mycket större än vad jag från början tänkte.
trodde jag skulle komma ut dethär i ganska rimlig tid och ändå må bra men ser nu att jag sitter i en fisig liten jolle på ett stormigt jävla hav. ett stort hav dessutom, inte töntiga medelhavet utan typ atlanten.
vet att jag alltid verkligen uppskattat love och våran relation men ser först nu hur mycket det egentligen betydde, ser att jag faktiskt på riktigt tänkte att det skulle vara vi två tills vi blev gamla.
och inte sådär naivt som man tänker när man är femton utan påriktigt. det vi hade var påriktigt, det var ett liv och jag ville att det skulle fortsätta livet ut. jag ville det och jag trodde det. så jävla lurad.

du glider iväg också. vi som knappt kunde gå timmar utan att prata står nu inför det faktum att du inte har tid. att du fyller din tid med allt möjlig men absolut inte mig. ditt nya liv, ditt nya liv utan mig.
kommer ihåg när vi precis träffades, när vi bara var vänner fast totalt kompiskära i varandra, och du ringde mig från skolan mellan dina lektioner och vi kunde prata i en timme trots att vi en timma senare precis avslutat en lika lång pratstund, att orden aldrig tog slut mellan oss. att orden höll i sig i en strid ström ända in i slutet. älskade våran värld. att vi hade vårat eget språk. att vi aldrig tröttnade. försen nu kanske, då detta göra-slutandet ifrån din sida kanske måste tolkas som att du tröttnade lite. att glöden som du pratade om att den aldrig skulle slockna faktiskt gjorde det.
så ligger jag kvar på marken som en fimpad cigarettstump.