andrasidantack

så däri låg problemet.
du vill inte.
du önskar inte alls att saker var annorlunda som du säger, du önskar inte alls att du var kär i mig så som du säger.
du önskar inte dessa saker för du vill inte.
du vill inte vara kär i mig. du vill inte vilja.
du har vant dig vid tanken av att inte vara tillsammans med mig och du gillar det.
du gillar ditt liv utan mig.
du vill inte vilja vara kär i mig.
på samma sätt som jag hindrar migsjälv ifrån att bli icke-kär hindrar du digsjälv från alla möjligheter att kanske bli kär igen.
jag förstår såklart inte. hur kan man INTE vilja?
hur kan du inte vilja vara tillsammans med mig igen med tanke på hur jävla bra det var?
var det bara jag som var inuti våran fina lycklig-kär-himmelrike-bubbla?
var det bara jag som praktiskt taget gått de senaste tre åren som på moln?
var hela vårt förhållande bara någon fantasi i min hjärna?

kan inte låta bli att känna att du om känt lika stark som jag hade du aldrig gått din väg så som du gör.
om du älskat mig så som jag älskar dig hade du aldrig gått.
trodde våran kärlek var starkare än såhär. att den var så mycket mer än att bara vara kär. och det värsta är att jag trodde du kände likadant, jag trodde att du ville kämpa för oss.
men nu står jag bara här och varenda gång jag pratar med dig är det som om att du mår illa av mig. det är inte bara det att du inte är kär i mig längre, det är massa mer saker som har försvunnit. du behöver mig inte längre, inte som vän.
jag har gått ifrån att vara den viktigaste för dig till att inte ens finnas med i din värld.
du vill inte ha mig, du behöver mig inte och du vill varken se eller höra av mig.
jag trodde jag betydde mer.
jag trodde vi var mer än bara kära.
jag trodde du skulle älska mig även om vi inte var tillsammans.
jag trodde du sa att jag var din bästa vän, vare sig vi var tillsammans eller inte.
jag trodde du sa att jag alltid skulle vara viktig.
jag trodde du talade sanning.
jag trodde du talade sanning.