andrasidantack

kan inte andas riktigt sedan det tog slut. känner hur andetagen är ytliga och snabba, hulkande.
kan inte äta heller, inte äta alls. har ätit en kiwi de senaste 27 timmarna. inget går ner, allt känns stort och som om att det sväller i munnen.
det är så konstigt hur inte bara mitt sinne utan också min kropp påverkas.
känner hur det knyter sig i magen om jag råkar hamna på hans sida av sängen.
känner hur mina muskler hela tiden är spända.
börjar känna mig arg utöver sorgen trots att jag vet att det jag känner är helt orealistisk.
blir arg för att han bara gav upp, för att han inte kämpade mer för något så vackert som det vi hade.
arg för att man bara kan kasta iväg något så bra utan att egentligen kämpa mer för det,
hur det känns som om att han bara accepterar sin känsla.
tänker att jag hade kunnat göra vadsomhelst för att få vara tillsammans igen.
blir rädd när jag känner att det är sant.

känner mig som ett nyfött foster, oskyddad. som om att jag inte har något skinn som skyddar mig från det yttre.
finns egentligen inget annat än att be.
och ber gör jag konstant, hoppas bara innerligt att gud hör..