andrasidantack

igar blev en helt sjuk dag. jag var blytung redan fran borjan men det blev varre senare. fick sms om missat samtal och grat redan da nar jag sag det. sedan ringde katten, den jag tycker om mest i hela varlden och jag kunde inte halla tillbaka. bara grat och grat och grat och jag kanner mig sa ledsen for att jag inte har gatt fram ett dugg. det har gatt tjugo veckor sedan han gjorde slut och jag trodde att jag skulle kommit langre vid dethar laget. inte sta kvar och stampa i karleken som han inte vill ha. och jag kanner mig sa elak, sa missunsam men jag vill inte att han ska vara lycklig. jag vill inte att han ska vara lycklig utan mig. framforallt sa forstar jag inte hur han kan vara det? och det gor mig sa ledsen att vara tre ar bara gick over sa fort for honom, att det betydde sa lite. att hans liv ar lyckligt och fint och vanligt nu. redan. och jag ar sa elak som kanner sahar. jag alskar ju honom mest i varlden och vill ju att love ska vara den lyckligaste i varlden for om nagon fortjanar det sa ar det han. men.
men jag vill ju att han ska vara den lyckligaste i varlden och att jag ska fa vara det ocksa. och sta brevid honom och halla honom i handen. sa som det har vart de tre senaste aren. iallafall for mig.
och jag maste saga en sak. ni andra vet det sakert men jag har fornekat det for migsjalv in i det sista.
jag ar deprimerad. jag ar en depressiv manniska. jag har fallenhet for att hitta djupa hal och fastna i dem. och det gor sa ont att se det i vitogat. att jag inte bara ar lite ledsen utan faktiskt deprimerad. igen. jag ar sa trott pa det. kanns som om att jag har kampat mot detta mer eller mindre sedan jag var liten. kan inte minnas hur det var att inte ha det tunga som slapar efter, som trycker ner konstant. och jag borde vara overlycklig for de senaste tre-fyra aren har jag vart friskare an vad jag nansin vart i mitt liv men nu ar jag tillbaka till mitt vanliga jag.
for ar det nagot som jag inte klarar av sa ar det att bli lamnad.
ar det nagot jag ar radd for sa ar det att inte vara alskad, att bli lamnad, att vara ensam.
jag minns nar jag var liten. att jag alltid var radd. att jag alltid var radd for att mamma skulle do, for att mamma skulle ta livet av sig. att jag alltid fick stora klumpar i magen nar mamma skulle ga nanstans. att jag alltid hade klumpar i magen nar jag kom hem och skulle traffa mamma for att jag aldrig visste hur det skulle bli.
jag maste erkanna att saker har arrat mig mer an vad jag sjalv trodde. att jag ser att min stora radsla for att bli lamnad kommer fran mamma, att jag alltid vart radd och osaker.
jag ar sa trott pa det. sa trott pa att vara radd och ledsen. sa trott pa att vara ensam och ha angest.
maste titta framat men fattar inte riktigt hur.

dromde en utav mina vanliga oversymboliska drommar inatt.
jag stod vid havet och sag ett jattestort klippblock flyta forbi under vattnet. plotsligt bryter sig aven marken som jag star pa sig fri och jag aker ivag pa det stormiga havet. all fast mark i sikte bryts upp och blir till stenblock som flyter runt i det stormiga havet. typ sa som nar isen brister pa en stor alv pa varen. mitt klippblock snurrar runt och flippar over och jag hamnar i havet. vagorna ar enorma. det ar morkt och ljudet ar oronbedovande. jag forsoker gripa tag i andra stenblock. forsoker komma upp, forsoker fa luft. blir klamd och fri om vartannat. far ingen luft och far luft om vartannat ocksa. det haller pa sa i evigheter.
jag vaknar svettig, full av angest och med vata kinder.