2010-01-29
15:46:55
skitdag
har saltvattenfläckar på databordet efter alla gånger som jag grinat här.
jag avundas love.
jag avundas love hans sociala liv. hans nya tjej, hans vänner som han umgås med. som ringer honom och vill träffas, som han går ut och tar en öl med.
jag har vart hemma från chicago i en månad idag och har träffat två personer sedan dess som inte är släkt eller jobb. jag har inget socialt liv. jag har inga vänner. och trots att jag försöker skriva till folk och försöker träffa folk så är det inga som vill.
och det är här jag ska skriva att jag är hellre ensam än med folk som egentligen inte bryr sig om mig.
och det är jag väl egentligen för det är ju det jag gör nu.
men ändå-
det är så jävla ensamt.
och inte nog med att jag har blivit dumpad och är på den sämsta plats jag nånsin vart på i mitt liv så ska jag gå igenom allt själv och utan någon som helst support.
jag har inte ens en vän som kan få mig att tänka på annat!
inte en vän som jag kan grina med.
jag har en vän i linnéa som bor 30 mil bort, så ovärt.
jag hatar att den människan som verkligen gillade mig är borta nu och att jag är så jävla ensam.
jag hatar detta.
och jag hatar att jag skriver det här.
jag bloggar bara för att jag inte har någon annan att säga alla dessa ovärda saker till.
framförallt hatar jag när folk säger saker som: men du är jättebraaaa! folk gillar visst diig! du förtjänar bättre!
osvosvosv andra ovärda saker som uppenbarligen inte stämmer nu när jag sitter här ensam för typ 253e dagen framför vänner-boxen.
jag saknar love.
skit.
2010-01-28
21:30:38
melissa horn
jag kan gå igenom allt
det tog slut för längesen
men du är överallt
2010-01-28
10:15:18
here comes your man
egentligen borde jag inte bry mig för jag borde lära mig att ignorera och komma över love och inte bry mig om sådana saker.
jag såg ett avsnitt av Spårlöst i måndags och jag grät lite. dock grät jag inte när idioten sa ÄNKLIGEN istället för ÄNTLIGEN. hur dum får man vara? jag trodde det var ett misstag först och skrattade men sedan när de hittat han mamma sa han passionerat änkligen, änkligen, änkligen!
hallå!? så heter det inte! dummer!
jag har vart ute minimal lite idag så som det brukar bli numera. jag tog på mig kläder och gick till maxi, det räckte dock för att få upp humöret.
jag fattar inte varför jag envisas med att sitta hemma och bli fet och deprimerad när jag egentligen vet att mitt psyke mår så bra av lite frisk luft och dagsljus. speciellt luften som på något sätt göra det enklare för mina komprimerade depplungor att andas. istället för 13% syre tillförsel går jag upp till 27%. hurra.
påvägen hem från maxi lyssnade jag iallafall på Here comes your man av Pixies och trots att den låten borde mig göra jävligt deprimerad för var fan kommer min man? han är ju bortblåst! men iallafall så får den mig att vilja springa och skutta och jag sjunger högt och ler stort för man kan inte göra annat när man hör den låten.
sedan får jag också upp massa filmscener i huvudet när jag hör den.
är det vanligt?
när ni lyssnar på musik tänker ni då att ni är med i en film eller i en musikvideo?
lägger ni till dendär extra svingen i höften för att gå lite coolare i filmen?
eller om något roligt/sorgligt/hemskt händer i ert liv, tänker ni på vilket låt som skulle spelas då om ni var en film?
i guess att jag bara har alltför mycket tid med migsjälv och min hjärna för där inne är ett pararellt universum ständigt på gång. ständigt.
jag älskar mitt pararella universum!
idag har jag gjort något så dumt som att bestämt mig för att börja dricka grönt té bara för att det är bra för ämnesomsättningen trots att jag tycker att det verkligen smakar skit.
min multivitaminshot smakar godare. pulverdieten jag körde på i april smakade godare. ärligt talat, jag fick svepa min kopp och trodde jag skulle dö efteråt. att tungan skulle krulla ihop sig.
viljan att bli smalare är helt desperat nu dock är motivationen inte lika stark vilket gör att jag sitter där och äter skit dagligen. jag är en skit helt enkelt. men en skit i desperat behov av viktminskning! skit.
(detta inlägget skrev jag igår men det kom aldrig upp för blogg.se bestämde sig för att sepa loss totalt. dessutom hade jag skrivit massa mer som bara försvann. skit! anyhow, håll till godo med detta halvfärdiga och uppstyckade verk.)
2010-01-26
21:46:54
kom hem när du vill, jag är vaken hela natten
fick tid idag och tog mitt trötta jag dit. det är så svårt när man träffar såntdär folk. uppenbarligen får man hjälp snabbare om jag verkar dyster och om jag säger JA när de frågar om jag är suicidal. sedan tror jag inte heller att min verbala förmåga hjälper mig något utan snarare stjälper.
han tittade på mig och verkade undra lite vad jag gjorde där.
jag kände mig dum och tio minuter efter entrandet in i rummet stod jag klar, utanför i snön.
gick hulkandes hem och kände mig dum.
jag undrar om alla dem som sitter och bestämmer vet hur mycket det tar av en att söka hjälp? hur mycket energi man måste samla för att bara få fingrarna att pressa ner rätt siffror?
efter samtalet promenerade jag hem, tog en sväng på isen runt sjön.
jag längtar efter love när jag går där.
allt påminner om love. våren, sommaren, hösten, vintern.
min cykel påminner om love, min säng, mina väggar, hela min garderob.
till och med kanin påminner om love!
jag försäker att minimera tänkandet och minnena så mycket det går. försöker titta bort men överallt trycks allt upp i ansiktet på mig. framförallt i drömmarna. vad ska jag göra åt det egentligen?
jag minns att love berättade (love igen!) att han ett tag hade en dröm om att någon jagade honom och hans mormor Kerstin tipsade honom om att han skulle vända sig om och fråga vad personen ville. det visade sig att personen undrade om vägen och efter det kom personen aldrig tillbaka.
jag kanske borde fråga love i mina drömmar vad han vill.
det känns ju så ologiskt att han ska hänga där i mitt huvud hela tiden om han nu ville göra slut.
jag tänkte på ett citat som jag hörde i någon töntig romantisk komedi, tyckte det var så fint trots filmen genre. det löd något i stil med;
vill du vara helt ärligt, sjung.
och det påminner mig om att love alltid var så ledsen för att jag inte ville/ vågade spela och sjunga för honom. jag började spela in ett band till honom för något år sedan, det skulle vara julklapp 2008 om jag minns rätt. vet inte ens om jag skulle våga lyssna på det nu. jag hittade iallafall låten Säg ingenting till mig av Melissa Horn och den får mig att tänka på love, den får mig att vilja sjunga den för honom.
jag ska lära mig spela igen och någon dag,
någon dag ska jag våga vara helt ärlig mot love.
någon dag ska jag sluta vara ledsen och någon dag ska jag sluta vara bitter.
idag ska jag sluta skriva illa om den jag älskar mest.
förlåt.
2010-01-24
05:34:14
invisible
såg en gammal bild på mig och lisa från gambia.
jag vet att gambia var en riktig utmaning för mig rent psykiskt men jag längtar så otroligt tillbaka till gymnasiet.
oh, happy times!
i slutet av min gymnasietid var jag så otroligt lycklig så att jag trodde jag skulle spricka.
jag hade större socialt liv än jag nånsin haft, underbara vänner som älskade mig, familj jag äntligen hade börjat känna mig accepterad med och var underbart underbart kär.
jag måste verkligen lära mig att sluta blicka bakåt, lära mig att andas nutid och inte dåtid.
det är bara så svårt när dåtiden just nu var så sjukt mycket bättre!
snart har jag och love känt varandra i fyra år. minns det helt sjukt tydligt. räknar nog vårt första riktiga möte som åttonde mars. hur vi satt på tåget in till göteborg för att demonstrera. hur du precis blivit dumpad av bintou och någon korkad sa; "men ni som passade så bra ihop!" jag sa något i stil med "det tyckte nog love med". du kollade på mitt leg och sa att det var en snygg bild. vi hade en tävling på stationen om vem som kunde sitta på en bänk och spänna benen rakt ut längst tid. jag vann. du köpte batterier till din högtalare. vi fikade på cello efteråt och alma var där. jag frågade varför hon var sur och du sa att hon mest var sådan hela tiden.
enligt mig;
vi klickade med en gång.
kanske inte kärleksmässigt men som personer. vi blev vänskapskära och du ringde mig från telefonen inne på mediahuset hela tiden och vi kunde inte sluta prata, inte sluta träffas.
jag tror att jag kanske mest känner mig besviken för att det som jag upplevde som så magiskt och speciellt med oss verkar du inte ens ha känt. jag tror jag känner mig besviken och ledsen för att du inte verkade ha känt klicket och för att du under vår tid inte verkade ha känt det speciella band som jag kände.
för att jag nu inte efterhand ser att det bara var jag som såg och kände det magiska.
2010-01-23
04:30:15
.
i flera år har jag skrivit dagbok och skrivit väldigt mycket allmänt.
dagboksskrivandet eskalerade redigt medans jag var i italien men han nu sjunkt till sin normala, kassa, oregelbundna form. och bloggen då?
ironiskt nog så startade jag bloggen cirka en vecka innan love gjorde slut för att jag positivt ville förändra mitt liv. jag hade ett jobb jag trivdes med, familj jag älskade och en pojkvän som var mitt livs kärlek.
egentligen var jag jävligt nöjd men kände ändå att jag hade kört fast,
alla rörde sig framåt och jag stod still, blev omkörd av alla som skrattande svischade iväg i solnedgången.
så därför, därför började jag blogga.
and boy, did my life change!
livet förändrades minst sagt.
ibland får man det man ber om och tusen gången mer fast på helt fel sätt.
under mitt liv så är nog förhållandet med love det som jag har vart mest nöjd med.
den tiden jag var lyckligast.
det tiden då jag växte som mest.
den tiden då jag känt mig som mest trygg.
och det tog slut utan någon mer eller mindre förvaning.
bloggen som skulle vara någon sorts peppblogg förvandlades till en sorgmassaker fylld av ångest och våta drömmar om död. inte så jävla pepp som jag hade hoppats på.
jag slutade blogga och återupplivade bloggen inför italien.
på något sätt så har bloggen fungerat som något passivt-aggressivt forum för mig att få ut allt det som jag känner och vill säga till love. till en början visste jag att han läste och nu har jag fått reda på att han inte gör det.
det gör mig snopen. alla de saker som jag skrev som jag ville att han skulle läsa?
allt det som jag ville att han skulle veta att jag tänkte på.
love sa att han slutade läsa för att det var för jobbigt, gav honom skuldkänslor. att han måste tänka på sitt välmående.
det är sant men det gör mig ändå så jävla bitter, what about mitt välmående?!
när kommer det tillbaka igen?
på ett sätt önskar jag att jag kunde göra samma sak, bara blunda och må bra så länge jag slipper se.
hans problem kanske sitter på näthinnan,
mitt sitter i hjärnan, i hjärtat, i blodet.
det är lite svårare att blunda för det.
jag vet att jag måste sluta snart, att jag inte kan fortsätta såhär.
måste sluta vara bitter, missunnsam, arg, besviken, ledsen, KÄR, ÄLSKANDE.
måste sluta tänka.
jag vet inte vad jag ville säga med detta egentligen, klockan är halv fem på morgonen och jag jobbar vaken natt.
jag önskar väl helt enkelt bara att du skulle älska mig igen.
att jag kan få hålla din hand igen och pussa din panna.
mest kanske jag önskar att allt bara skulle sluta göra så ont
och av erfarenhet vet jag att love lindrar det mesta så bra som han är.
men ändå, snälla gör så att allt slutar att göra så jävla ont för jag kan inte andas,
inte sova, inte äta, inte läsa, inte jobba, inte prata, inte stå, inte gå.
jag kan inte ens få blodet att pumpa runt i kroppen.
det känns inte riktigt som jag har överlevt.
2010-01-22
14:31:38
ännu en slutsats
jag älskar honom.
på ett sätt gör det mig ledsen och på ett sätt gör det mig glad att veta att jag är kapabel att älska någon såhär mycket. jag älskar inte love lite sådär som jag brukar älska. jag älskar love påriktigt.
jag älskar hela honom. utan och innan.
jag älskar honom när han säger att han gillar en annan, när han säger att han legat med en annan, jag älskar honom trots att det skär i hela mig, jag älskar honom trots att det gör ont.
jag älskar honom när han är glad, när han är ledsen, när han är arg, när han är elak (det händer inte så ofta att han är elak), jag älskar love när vi bråkar, när vi skrattar, när vi är oense.
jag älskar love trots att han inte älskar mig.
jag älskar love för att han är rolig, intelligent, omtänksam, snäll, generös, allvarlig, underbar och
framförallt för att love är love.
allt detta gör ont att skriva. det gör ont att tänka. det gör ont att känna.
jag måste på något vis gå vidare från detta och jag har ingen aning om hur.
jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare ifrån det mest underbara som nånsin hänt mig.
love hade tydligen inga problem med att gå vidare från det,
å andra sidan kanske inte han tyckte att det var det mest underbara som hänt honom.
and that sucks!
hur kan man dela en upplevelse i tre år och tycka så olika om den?
hur kan jag ha tyckt att det var så bra så jag skulle ha dött för det medans han bara tyckte det var bra men inget speciellt?
hur ska jag hantera att det jag tyckte var unikt fann han igen efter sju månader i någon anjuli?
helvetehelvetehelvete.
det är detdära när man börjar tro att man är någon speciell och att man är något extra för någon som det går åt helvete. när man inser att man är en av alla och att det vi hade kan han finna lika väl med någon annan.
och att han gjort det.
det är då det suger till.
det är då man faller platt och dör.
2010-01-22
10:13:18
baksmälla
hade otroligt jobbiga drömmar inatt och vaknade ångestfylld och kunde knappt gå upp.
jag hatar detta. jag hatar hatar hatar hatar detta.
jag hatar att inte vara tillsammans med love.
jag hatar att han inte älskar mig,
att han inte vill vara tillsammans med mig.
jag hatar att han tycker om någon annan
och jag hatar att allt är glömt för honom.
jag hatar att vara den som står kvar och längtar tillbaka.
jag hatar att jag tyckte det var bättre och mer speciellt än vad han tyckte.
jag hatar att han betyder mer för mig än jag för honom.
jag hatar migsjälv.
jag hatar detta.
jag älskar ju love.
2010-01-21
22:06:22
slutsats
och slutsatsen av att träffa den som dumpade mig för sju månader sedan och som jag inte träffat på fem lyder såhär:
tungt.
trots att love dumpat mig, att jag fortfarande älskar honom och att allt som rör honom gör mig ganska ont just nu så är han min bästa vän och bästa vän brukar ju innebära ganska roligt. denna gången var inget undantag. jag kunde inte låta bli att le och skratta litegrann även om ett stort allvar vilade över allt.
vi gick till maxi, handlade mat, lagade mat, åt mat och dåsade i sängen efter god mat. väl där kom allvaret och väl där kom tårarna och sorgen fram. det gör så ont i mig att jag inte längre finns i loves värld. det gör mig så ont att det inte ens finns ett hopp om oss kvar i honom. det gör mig ont att det verkligen är slut och över för love.
love berättade också att det fanns en ny och att de har dejtat i sex veckor eller så. allt gör så otroligt ont så att det inte finns några ord för att beskriva detta. det gör mig ledsen och det gör mig jävligt förbannad att det som vi hade bara kastas bort och ges upp hoppet om. det gör mig förbannad att det inte ens är önskvärt längre.
det skär i mig när jag tänker på att alla de snygga kläderna (och kalsongerna!) som jag köpte till den jag älskade ska få tas av honom av någon annan tjej som inte alls gjort sig förtjänt av alla de snygga kalsongerna! att de ligger på hög brevid en säng där han och den andre ligger tillsammans.
jag antar att jag är "den andre" nu and that freakin' sucks.
kärlek freakin' sucks.
att älska någon som couldn't care less och som tidigare med glädje tagit emot det men plötsligt säger upp abonnemanget är bara så jävlajävla surt.
nu kommer tiden för att sätta in det stora artilleriet, det är dags att kalla in Gud.
let's pray together.
styrka
mod
glädje
kärlek
2010-01-21
17:50:48
i can see through you
och det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra.
och han berättade att han gått vidare, träffat en ny.
och det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra.
det gjorde ont såklart, det skar och inuti så skrek det.
men ändå,
jag trodde jag skulle spricka men det gjorde jag inte.
när jag frågat fick du ganska bråttom och var tvungen att gå,
tror du var ganska lättad över att ha en ursäkt och att du behövde gå och inte behövde stanna och svara på mer jobbiga frågor.
det kanske var lika bra att jag fick reda på att du träffat någon annan så jag bara får ge upp. får en anledning att ge upp dig. jag hoppas fortfarande. jag ber fortfarande varje kväll om dig. om att det ska bli jag och du igen och kanske måste jag sluta med det nu. kanske måste jag inse att det får bli ett slut på det nu när jag ser i dina ögon att du tycker om någon annan. jag trodde bara inte riktigt att denhär dagen skulle komma.
jag trodde att du skulle ändra dig.
jag trodde du skulle se mig igen.
se mig.
2010-01-21
12:49:34
try
är antagligen dum men känner ändå att jag måste göra det, låta det bli av.
orkar inte ha hans julklapp sittande i mitt rum mer som påminner mig konstant.
jag pratar med linnéa nu och hon säger att jag är stark. säger att jag överlevt detta halvåret utan love.
det känns inte som om att jag har överlevt.
2010-01-20
21:12:18
crowded house
när jag gick hem från biblioteket idag där jag spenderat viss outhärdlig tid för att söka efter stipendier snöade det.
det är få saker i livet som är så vackert som att stå mitt i ett snöfall med tillräckligt mycket kläder på sig så att man verkligen kan njuta. få saker som slår de mjuka smöflingorna som landar på din varma tunga och på dina kyliga kinder. trots tungt hjärta och tyngd själ kan jag inte låta bli att le när snön faller.
från en sak till en annan, jag såg Avatar igår.
what to say, what to say?
det var nog en fröjd för ögat på samma sätt som den där första gången man såg Jurassic park. Var det en story som kommer finnas kvar i mitt hjärta och som fick mig att tänka? Nej. Var det en story som fick mig att försvinna och glömma all annan skit som har byggt en mur kring mig? Ja.
så kära Avatar, tack för det. Tack för pausen som min hjärna fick och tack för pausen som gavs till mina tårkanaler.
jag har också kollat runt lite på nätet efter träningstips och mattips. en viktnedgång är ganska nödvändig. sorg har fuckat up min kropp ganska rejält. först massa vikt ner och sedan massa vikt upp.
nu väger jag mer än vad jag nånsin gjort och här vill jag inte stanna länge till.
hujjedamig!
2010-01-19
15:02:50
imagine
jag kan inte säga eller tänka det tillräckligt många gånger,
han fattas mig så jävla mycket.
det är helt tomt utan honom.
jag trodde ju att det vi hade var påriktigt. att den kontakten som vi hade var påriktigt.
var det bara jag som kände av the magic of us? inte du?
du fattas mig. hör du det?
du fattas mig.
det är tomt utan dig och jag önskar att du kände att det var tomt utan mig.
bästa människa jag nånsin mött, du fattas mig.
2010-01-19
14:31:01
give peace a chance
för 2010 har jag satt upp flera mål och ett utav dem är att börja spela gitarr igen.
jag ska börja spela, jag ska bli bättre än innan och jag ska utveckla mitt spelande och mitt sjungande.
jag fick en genial idé igår också som jag ska genomföra i vår/sommar.
jag har bestämt mig för att springa runt i alingsås på sommarnätterna och måla om parkbänkar.
vore det inte så mycket finare om bänken var målad i en riktigt snygg färg istället för dassig, sänderklottrad träfärg? nu ser jag här att min idé inte låter lika rolig i skrift som i mitt huvud men så brukar det vara.
inne i huvudet är mycket saker roligare än i verkligheten.
jag kom också att tänka på det som jag och love pratade om ett tag, att vi skulle måla kullerstenar i centrala alingsås i klara färger, det är också roligt.
for now riktar jag dock in mig på parkbänkar.
ser ni en fint målad bänk i staden så tänk på mig, let's spread some love!
kanske är det för att jag själv känner mig ganska glädjelös och tom på kärlek men just nu handlar alla mina idéer om att sprida glädje, kärlek och fred.
tror nog minsann att jag ska bege mig till maxi nu och lägga lappar i smöpaketen.
puss
2010-01-18
23:08:47
human nature
helvete, jag älskar ju honom.
och jag kommer på migsjälv med att undra att om jag nu betyder så mycket som han har sagt varför är det såhär då? varför är han lycklig nu? varför längtar han inte efter mig? varför hör han inte av sig? (han har min mail, min addres, mitt hemnummer, mitt mobilnummer) varför struntade han att svara på mitt sms som jag skickade till honom när jag kom tillbaka från chicago då?
och hur mycket kärlek och vänskap finns egentligen kvar när man inte setts på över fem månader? och när behovet inte ens verkar finnas från hans sida? hur mycket kärlek fanns egentligen där under vår tid om jag bara kunde försvinna så snabbt från hans tankar och behov? hur mycket var oss och hur mycket var bara jag?
var det bara jag som behövde dig? var det bara jag som kände för att lyfta på luren så fort jag tänkte på något roligt? var det bara jag? var hela vår tid bara jag?
var du aldrig där?
och var är du nu egentligen?
läste någonstans:
"hur ett förhållande var ser man först när det är slut."
utifrån detta argument kan man väl säga att vårt förhållande var icke-existerande eller att det bestod mest utav mig. att det var jag som lade in mest.
det kanske är sant.
jag visste alltid att du skulle krossa mitt hjärta.
2010-01-16
08:25:26
off we go again
en om love. såklart.
vi träffades för första gången på länge och jag fick reda på att han var tillsammans med någon.
jag blev besviken för jag trodde vi hade kommit överrens om att meddela varandra om eventuella nya partners när det var på gång. de hade vart tillsammans något tag och det visade sig att partnern var en kille. jag blev förvånad men av någon anledning lite glad. var inte över love i drömmen, tydligt var det iallafall.
jag är inte över honom i det riktiga livet heller.
jag längtar efter honom jämt och mitt liv känns tomt och han fattas mig. efter att ha vart så när som man kan vara med en människa så länge så tycker jag att det är självklart, det tycker tydligen inte han.
men jag överlever bättre nu än innan och jag tackar Gud för det varje dag.
varje dag är nästan en underdrift,
jag tackar Gud för min nyfunna "stabilitet" så ofta jag får tillfälle.
sedan ber jag ju om andra saker också men dem sakerna verkar för tillfället inte ligga i mitt fat.
love ligger inte riktigt i mitt fat just nu.
jag ska iväg och jobba nu och jag är urtrött och nyser som en idiot, jag tycker det är olagligt tidigt men det är det nog egentligen inte.
tjillevippen
2010-01-15
21:04:49
memorie lane
vi har tittat på annie, eragon och the dark is rising. roliga, spännande och uppfriskande orealistiska filmer.
jag fixade lite i mitt rum och öppnade en låda där jag fann loveminnen. hittade en liten knapp med ett foto på oss två som vi gjorde på hultsfred tillsammans (som förövrigt var så jäkla mysigt) och en dikt/brev/rolig grej som love skrivit till mig. mitt favoritstycke ur denna prosa lyder följande:
"du är som att stå först i kön, som att slippa stanna kvar på Robinsonön,
du är som dubbel lön och tredubbla kön,
du, ------------ är helt enkelt jävligt skön!"
vi ser ju med en gång att vi har en talang här!
känner mig lycklig över att jag lyckades läsa det utan att börja lipa. jag stirrade på den länge och mindes. blev rejält ledsen men fick ingen ångestattack eller liknande som jag antagligen fått för ett tag sedan.
har nog bara kommit vidare till det stadiet då jag bara tycker att det är så jävla ledsamt. och att jag är besviken.
jag kan inte låta bli att tänka på allt jag ville att vi skulle göra tillsammans som vi aldrig gjorde. filmer jag har älskat som jag ville visa honom. att jag aldrig såg filmen Terrorister som han alltid frågade mig om jag sett (minst ett tiotal gånger, kom aldrig ihåg att jag svarat nej innan... ), att jag inte satte honom på min pakethållare någon sommar och visade honom vart jag lekte när jag bodde på glimmergatan. ett helt liv som jag ville att vi skulle få som vi aldrig kommer få. så otroligt ledsamt och sorgligt.
2010-01-13
21:33:00
one more time with feeling
det är fortfarande ditt ansikte jag vill vända mig om och möta när jag ser något roligt, när jag gråter.
det är ditt nummer jag vill slå när jag blir rädd.
det är din röst jag vill höra som gör mig lugn.
det är du. du du du.
och jag. jag trodde att jag var den för dig. jag trodde att jag iallfall var så viktig för dig så att jag efter tre och ett halvt år skulle lämna några spår. jag trodde nog iallafall att jag var en sådan människa som skulle lämna spår i dig. jag trodde du skulle minnas mig. jag trodde du skulle sakna mig. jag trodde jag skulle fattas dig.
jag hoppades att jag iallafall skulle lämna ett hål, ett tomrum.
ibland har man fel.
ibland har jag fel.
och jag undrar varför jag skriver i DUform. som om att du ens finns. eller som om att jag ens finns längre. som om att du ens läser. jag har en påverkad mamma i huset och jag är trött på det. hade jag haft någonstans att gå så hade jag gått. istället går jag och lägger mig. istället vänder jag mig in.
this is going deeper and deeper.
2010-01-07
23:28:48
och på sjunde dagen kom det
jag förstod inte att tre år utav kärlek och kanske framförallt, tre och ett halvt år utav underbarunderbar vänskap betydde så lite för dig.
jag förstod inte att jag inte skulle fattas dig.
du fattas mig.
du fattas mig.
2010-01-04
20:21:56
be the change you wish to see in the world
eventuellt.
för nu sitter jag här, nästan helt klar med min fjärde dag i rad då jag var lugn. glad. ångestfri.
fyra dagar i rad utan ångest och tårar.
det har inte hänt på länge.
har inte hänt sedan den tionde juni 2009.
jag tänker på detdär avsnittet av My so-called life när angela plötsligt vaknar en morgon och kameran filmar henne i sängen när hon slår upp ögonen. i bakgrunden hörs angelas röst:
and then one morning, he was gone.
och hon ställer sig upp och skriker av glädje och hoppar i sängen. världens bästa känsla.
inte riktigt så känner jag just nu. men nästan. nästan.
och igår skypade jag med hanna och hon frågade hur jag mådde, sa att jag lät annourlunda och jag berättade. berättade att det konstigaste hade hänt, att jag hade vaknat år 2010 och vart enormt trött men lätt. inte ångesttyngd och nära att dö som annars. och hanna grät genom skypen och jag log.
kan inte låta bli att le.
this is the year.
jag kommer falla igen, jag kommer falla över love flera gånger om igen innan det blir riktigt bra. kanske imorgon eller dagen efter det. kommer gör det iallafall garanterat men jag vet nu,
jag vet att jag kan andas.
jag visste det innan också, jag visste alltid att det skulle gå över men kanske var problemet att jag inte lät det gå över. jag har älskat love så mycket och så länge, jag har gett honom mitt allt och jag ville inte att det skulle vara slut. jag ville inte erkänna ett liv utan honom även om det livet kanske hade vart bra.
kanske har jag tillslut gett migsjälv en chans.
kanske har jag tillslut sagt ja.
