andrasidantack

2010-01-22
14:31:38

ännu en slutsats
slutsats för mötet med love;

jag älskar honom.
på ett sätt gör det mig ledsen och på ett sätt gör det mig glad att veta att jag är kapabel att älska någon såhär mycket. jag älskar inte love lite sådär som jag brukar älska. jag älskar love påriktigt.
jag älskar hela honom. utan och innan.
jag älskar honom när han säger att han gillar en annan, när han säger att han legat med en annan, jag älskar honom trots att det skär i hela mig, jag älskar honom trots att det gör ont.
jag älskar honom när han är glad, när han är ledsen, när han är arg, när han är elak (det händer inte så ofta att han är elak), jag älskar love när vi bråkar, när vi skrattar, när vi är oense.
jag älskar love trots att han inte älskar mig.
jag älskar love för att han är rolig, intelligent, omtänksam, snäll, generös, allvarlig, underbar och
framförallt för att love är love.


allt detta gör ont att skriva. det gör ont att tänka. det gör ont att känna.
jag måste på något vis gå vidare från detta och jag har ingen aning om hur.
jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare ifrån det mest underbara som nånsin hänt mig.
love hade tydligen inga problem med att gå vidare från det,
å andra sidan kanske inte han tyckte att det var det mest underbara som hänt honom.
and that sucks!
hur kan man dela en upplevelse i tre år och tycka så olika om den?
hur kan jag ha tyckt att det var så bra så jag skulle ha dött för det medans han bara tyckte det var bra men inget speciellt?
hur ska jag hantera att det jag tyckte var unikt fann han igen efter sju månader i någon anjuli?

helvetehelvetehelvete.
det är detdära när man börjar tro att man är någon speciell och att man är något extra för någon som det går åt helvete. när man inser att man är en av alla och att det vi hade kan han finna lika väl med någon annan.
och att han gjort det.
det är då det suger till.
det är då man faller platt och dör.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: