andrasidantack

det hände så att direkt efter att jag avslutat skypesamtalet igår med syster, samtalet där jag sagt att jag mår okej (sträckte mig nog kanske till och med till bra) så föll jag igen. jag gick ifrån den stillsamma sorgen tillbaka till det desperata och ångestfulla som river i mig. nattsömnen var dålig och orolig så som nätter ofta är numera. och kvar när jag vaknade, kvar var ångesten, kvar var rivet.

helvete, jag älskar ju honom.

och jag kommer på migsjälv med att undra att om jag nu betyder så mycket som han har sagt varför är det såhär då? varför är han lycklig nu? varför längtar han inte efter mig? varför hör han inte av sig? (han har min mail, min addres, mitt hemnummer, mitt mobilnummer) varför struntade han att svara på mitt sms som jag skickade till honom när jag kom tillbaka från chicago då?
och hur mycket kärlek och vänskap finns egentligen kvar när man inte setts på över fem månader? och när behovet inte ens verkar finnas från hans sida? hur mycket kärlek fanns egentligen där under vår tid om jag bara kunde försvinna så snabbt från hans tankar och behov? hur mycket var oss och hur mycket var bara jag?
var det bara jag som behövde dig? var det bara jag som kände för att lyfta på luren så fort jag tänkte på något roligt? var det bara jag? var hela vår tid bara jag?
var du aldrig där?
och var är du nu egentligen?

läste någonstans:
"hur ett förhållande var ser man först när det är slut."
utifrån detta argument kan man väl säga att vårt förhållande var icke-existerande eller att det bestod mest utav mig. att det var jag som lade in mest.
det kanske är sant.
jag visste alltid att du skulle krossa mitt hjärta.