andrasidantack

2013-10-20
14:59:08

Irland
dethär med att blogga under resan går så himla dåligt så jag vet inte riktigt var jag ska börja egentligen. från början kanske?
en väldigt tidig morgon den nionde september körde min bror mig till landvetter och mitt flyg som skulle gå fem minuter över sju till heathrow och därefter till dublin. jag var nervös som vanligt. inte över att flyga utan mest grejen att åka själv till ett nytt land för att bo hos främmande människor och arbeta med något jag aldrig testat innan. lite läskigt sådär. jag kom till heathrow tio minuter försent och fick höra att jag inte kunde åka med mitt plan till dublin för att 110 minuter tydligen är för lite tid för heathrows personal att ta en väska från ett plan till ett annat. intressant med tanke på att personalen på Schipol kan göra det på 30. anyhow, jag fick en ny biljett till ett flyg en timma senare, utnyttjade 30 minuter gratis internet för att berätta för min host på Lackan Cottage att jag skulle komma med en senare buss och hoppade på ett nytt plan. väl i Dublin väntade jag väldans länge vid bandet och insåg att min väska var kvar i London. var fortarande förhållandevis lugn, fick fylla i massa papper och höra att min väska skulle levereras till gården senast dagen efter. satte mig på en buss mot newry och sedan en annan mot rathfriland. väl där mötte jag upp ingen. ingen kom och hämtade mig. hade cirka 4% batteri kvar på min telefon, ingen kredit och adaptern i min ryggsäck som var i london. efter ungefär en timma fick jag ett sms från min host Steve som jag precis hann läsa innan min telefon dog, där han undrade om jag var framme. här började jag få lite panik och frågade randoms i byn efter internet utan något vidare resultat. tillslut gick jag in i en skoaffär där jag förklarade för en ung liten man om min situation medan mina ögon nästan vattnade över om han hade internet eller visste var jag kunde få tag på det för att jag var strandad i ett främmande land utan väska, nummer och telefon och antagligen skulle få sova på en trottoar varpå han använde sin snälladte röst och gav mig vägbeskrivningen till rathfrilands Chipshop vid torget där de hade wifi. jag sprang dit, köpte en cola, fick wifi-koden och skickade ut ett SOS till min host som tillslut, 2½ timma senare kom och hämtade mig. efter den inledande paniken på resan har allt gått förhållandevis smärtfritt. jag är på min andra gård och arbetar hårt måndag-fredag. rensar ogräs, lär mig om permakultur, träffar människor från överallt, klappar katter, klappar hundar, har permanent smutsiga händer, äter vegetariskt, ekologiskt och så färskt som det bara kan bli. maten färdas från polytunnlarna och fälten i min ficka en minut in till köket och in i min mun, känns helt okej. istället för att skriva världens längsta inlägg visar jag er istället, okej? vi börjar med lite Lackan Cottage Farm i Nordirland:
 
 
utsikten från komposttoan, helt okej!
 
 
 
 
 
 
 
första dagen på lackan cottage tog jag en bild på broccoli med ungefär tre larver på och tyckte det var hur gulligt som helst, sedan sa Steve till mig att mörda alla jag såg och ju mer tid som gick desto mer förstod jag varför efter ungefär en-två veckor såg vår grönkål ut såhär och larverna hade dubblat i storlek.
 
Rain
 
 
 
 
 

2013-09-14
21:38:09

Lackan Cottage
Detdär med att blogga funkar ju sådär, internet här finns inte riktigt och det som finns är bara i huvudhuset och inte där vi volontärer bor. Istället finns jag på tumblr på mckresa.tumblr.com där matar jag med så mycket bilder jag bara kan. Hoppas ni alla mår bra. Jag är trött och arbetar hårt men mår bra och trivs!
Puss!

2013-09-08
23:42:00

goats & pigs
om fem timmar hämtar peter mig och kör mig till flygplatsen. allt ligger framme men ska rullas och tryckas ner i min väska. så HIMLA mycket skräckblandad förtjusning just nu. är redan nu superduperpeppad för gården i november, se bara, helt fantastiskt festliga herrar!
 

2013-09-08
12:32:08

T minus 18 hours
jag har vetat ett tag nu att jag ska göra denhär resan och ett tag nu har folk omkring mig ojjat sig och frågat om jag inte börjar bli nervös nu när det närmar sig. hela tiden har jag sagt nej och bara varit peppad. tills natten mellan torsdag och fredag och jag insåg att det bara var fyra dagar kvar. fyra dagar kvar där jag skulle packa, städa, hinna köpa allt, gå på liseberg, umgås, pussa bebis och säga hejdå till allt jag inte ser igen försen den 21a december när jag landar på svensk mark igen. hela livet går jag och längtar iväg men just dendär dagen innan och stunden i bilen påväg till flygplatsen vill jag bara vända om. vända om och lägga mig under mitt täcke och sova tills jag inte finns mer. fast det gör jag ju inte såklart. jag går igenom passkontrollen och så fort jag inte längre kan se det gamla är det bortblåst och jag ser bara framåt. framåt till irland. till att skörda, till att rensa ogräs, till att ta hand om hästar, höns, hundar, katter och getter. till mulltoa, till regn 240 dagar om året, till ett liv utan tv, till skoskav, till att arbeta med kroppen, till total utmattning. 
imorgon 06.45 lyfter mitt plan och 11.10 landar jag i dublin. efter buss till Newry i nordirland och ytterligare en buss till rathfriland blir jag hämtad av Steve som ska ta mig ut till den första gården som är off grid och ganska hardcore med sitt low-impact living. förutom att vara livrädd är jag överlycklig. allt kommer bli som det ska vara.
 
 
 
 
 

2013-08-04
22:00:50

små små svala händer
det är bestämt nu. sjunde eller åttonde september tar jag på mig min ryggsäck och sätter mig på ett plan mot Belfast. Jag ska spendera fyra månader i Nordirland och Irland på fyra olika gårdar där jag arbetar med hållbar utveckling, djurskötsel och allt annat som kommer till när en arbetar på ekologiska bondgårdar. som alla andra gånger jag flyttat till ett annat land eller hundra mil bort själv är jag livrädd. livrädd och överlycklig. det finns inget bättre. 
 
jag har spenderat en vecka i torslanda och lekt nanny åt mina syskonbarn i en vecka. har lekt och pussats och spelat tv-spel och ätit lunch och pussat små tårar och pratat allvariga saker som om det egentligen skulle vara coolast att gå ner gatan med en noshörning eller en blåval i koppel. ÄLSKAR mina syskonbarn så himla mycket. så mycket så att mitt hjärta nästan går sönder ibland och jag bara vill kramas i en timma. 
få saker på jorden känns så fint som en sval liten barnhand som sticks in i ens egna hand när vi går på gatan eller små armar som sträcks upp mot en och vill kramas eller bli buren när benen är trötta.