andrasidantack

snart är det väl kanske dags att sluta räkna dagarna,
känner på mig att det inte riktigt kommer sluta försen jag är iväg till italien.
kommer nog inte riktigt kunna klippa banden och sluta sörja innan jag kommer härifrån.
lyssnar på Stellas sång av Räfven, vilket bra band alltså!
och så gulligt att man i bakgrunden av låten hör en liten räv. (jag antar att det ska vara det...?)

funderar på att ta mig en ångestdämpande och försöka sova,
ska jobba imorgon och i övermorgon och jobbet brukar leda till ännu mera ångest och ännu mera gråt.

har någon sjuk känsla av att bara vilja ta livet av mig och dö bara för att trycka upp det i ansiktet på love så att han verkligen ska se hur mycket han betyder för mig och vad han har gjort med mig.
hämnd kallas det kanske.
igår på predikan pratade han om hämndbegär och hur illa det är. pratade om att man i enrum ska möta den som gjort en orätt och berätta hur det är. lägga korten på bordet.

jag är så jäkla missunnsam, bitter, förbannad, och oälskad.
så jäklad övergiven, ensam, kvarlämnad och bortglömd.
måste vara skönt att stå på den andra sidan.
att vara den som går iväg och inte den som står kvar.
måste vara skönt att vara den som startar om på nytt och inte den som försöker springa tillbaka.
måste vara så skönt att vara du.

(jag vet mycket väl att det egentligen kanske inte är underbart att vara du
men bara genom att vara den som gör slut och inte längre är kär så är det lyx att vara love.
bara genom att vara den som går och inte den som står kvar så är det lyx
love=lyx caroline=gammal förbrukad skit)