andrasidantack

det är så sjukt att morgonen verkligen alltid är värst.
träffade agnes igår och det var vackert. skönt att kunna prata med någon.
har haft mamma innan och det är fint fast ibland vill man sprida ut sin klagosång.
helt oväntat träffade vi på love också,
vet inte om det var oväntat eller om jag i hjärnan hade räknat ut att han borde komma förbi där,
jobbigt var det iallafall. grät och höll på när dom hade gått förbi.
dom ringde för tio minuter sedan från jobbet så nu ska jag dit i några timmar, hoppas bara att jag inte bryter ihop.
orkar verkligen inte det.
orkar verkligen inte med detta heller, att vakna med konstant ångest.
känner att jag sagt allt jag behöver säga både till mamma, love, agnes, linnéa, hanna och denna töntiga blogg.
Detta känns hemskt och jag har sagt det om och om igen. att jag inte vill finnas. att jag ligger på minuskontot.
tror att jag måste försöka gå vidare nu så att jag inte fastnar i någon sorts loop,
vet iofs också att ett tre år långt förhållande slutar inte att göra ont på fem dagar.

men jag tror ändå att det är dags nu, att ta på sig vanliga kläder och inte pyjamas.
att börja duscha (senaste jag duschade var vi tillsammans, du har rört denna kroppen.)
att försöka inse att hela sängen är min och att det inte finns någon sida som är din längre.

det är så jävla hårt allt detta, så ensamt och hemskt,
önskar att jag slapp gå igenom allt men vet att jag bara måste inse vad som står framför mig,
ett liv utan dig.