2010-04-19
23:57:05
blueburger
I can't find the words to make it sound unique
efter tre nätter av vaken natt så ska jag nu äntligen få sova en natt och inte jobba. lovely.
inatt på jobbet kom det helt plötsligt en enorm spindel krypande på golvet, var helt sjuk stor och först trodde jag det var en stor skalbagge eller liknande men icke. jag satte glaset över den och kasta ut henne i friska luften. you're welcome!
jag har tänkt lite på migsjälv och var jag står. har tänkt på love.
jag har kommit långt sedan årsskiftet, längre än vad jag själv vågar erkänna, längre än vad jag egentligen tillåter migsjälv att komma.
jag tror att jag alltid kommer älska love och att jag säkert någonstans alltid kommer undra hur vårt liv hade vart tillsammans. jag kommer säkert vid flera tillfällen önska att vårt liv tillsammans hade fortsatt och på ett sätt kan jag tänka mig att det kommer att vara en sorg som ofta kommer tillbaka.
jag trodde, ville och hoppades att love var den jag skulle dela mitt liv med.
men nu.
nu när jag kan andas igen, iallafall på ett sätt, kommer kanske det jobbiga, det svåra.
att våga inte vara kär. att våga släppa taget. att våga sluta vara kär när jag lovade att älska honom livet ut. att våga sluta hoppas på love och istället hoppas på något nytt, något annat.
jag har kommit på att jag hellre är olycklig i drömmen och hoppet om love än lycklig i en oviss framtid.
nu har tiden kommit för att sluta vara rädd och kasta sig ut.
nedanför finns havet.
jag älskar ju havet.
babysteps mot klippkanten, sakta sakta framåt. två steg fram, ett bak.
jag älskar ju havet.
efter tre nätter av vaken natt så ska jag nu äntligen få sova en natt och inte jobba. lovely.
inatt på jobbet kom det helt plötsligt en enorm spindel krypande på golvet, var helt sjuk stor och först trodde jag det var en stor skalbagge eller liknande men icke. jag satte glaset över den och kasta ut henne i friska luften. you're welcome!
jag har tänkt lite på migsjälv och var jag står. har tänkt på love.
jag har kommit långt sedan årsskiftet, längre än vad jag själv vågar erkänna, längre än vad jag egentligen tillåter migsjälv att komma.
jag tror att jag alltid kommer älska love och att jag säkert någonstans alltid kommer undra hur vårt liv hade vart tillsammans. jag kommer säkert vid flera tillfällen önska att vårt liv tillsammans hade fortsatt och på ett sätt kan jag tänka mig att det kommer att vara en sorg som ofta kommer tillbaka.
jag trodde, ville och hoppades att love var den jag skulle dela mitt liv med.
men nu.
nu när jag kan andas igen, iallafall på ett sätt, kommer kanske det jobbiga, det svåra.
att våga inte vara kär. att våga släppa taget. att våga sluta vara kär när jag lovade att älska honom livet ut. att våga sluta hoppas på love och istället hoppas på något nytt, något annat.
jag har kommit på att jag hellre är olycklig i drömmen och hoppet om love än lycklig i en oviss framtid.
nu har tiden kommit för att sluta vara rädd och kasta sig ut.
nedanför finns havet.
jag älskar ju havet.
babysteps mot klippkanten, sakta sakta framåt. två steg fram, ett bak.
jag älskar ju havet.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Det är en jobbig fas du är i. Men det är bra att du nått dit! Innan du vet ordet av (om 3 år eller så ;) kommer du våga släppa taget om din identitet som "olyckligt kär". Att vara o-kär är läskigt. Särskilt när man hållit fast sig så hårt i kärleken. Kämpat med näbbar och klor för sin stora stora kärlek som ju trots allt BORDE betyda att det MÅSTE funka (just so you know, jag pratar om mina egna synder nu :).
Det är lite som när man hållit länge i något. Du vet, man ska bära hem den där supertunga kassen från Maxi och man håller så hårt man kan för annars tappar man ju hela påsen i marken. När man sen väl ska släppa taget så gör det tokont. Fingrarna vill inte alls, de bränner och stretar emot och ser helt förvridna ut (well, mina gör det iaf :).
Men sen - när blodet rinner till - så är det ju djävligt skönt att släppa den där kassen. Fast det gör ont i fingrarna.