andrasidantack

jag mailade alefors då jag såg att de hade ett 10 dagars återfallsprogram.
kostar det under 30.000 kommer jag ha råd innan sommaren.

maria sa att jag hade gjort framsteg bara de senaste veckorna. jag blev rädd och var tvungen att säga att saker kanske inte var så bra som det verkade. hon sa att jag rent socialt inte var en zombie längre. ibland tror jag att det är sant men ofta när jag träffar folk känner jag att det inte alls är sant. jag är fortfarande död.

idag längtar jag efter love.
who am I kidding?
jag längtar alltid efter love.

jag är trött på allt prat och tänk på plenty fish in the sea. jag vet mycket väl att det kommer andra romanser och annat efter detta. det är inte det som gör mig orolig.
det som gör mig orolig är om jag nånsin kommer hitta någon människa som jag genuint gillar så mycket som jag gillar love. kommer jag nånsin hitta en människa igen som kan se rakt igenom mig, som kan tala mitt språk, som är så intelligent, som är en sådan underbar människa. någon som jag har så roligt med, någon som jag aldrig vill sluta prata med, någon som jag alltid vill vakna brevid. kommer jag hitta någon igen som jag inte bara blir kär i men som också är min bästa vän? kommer jag ha en sådan tur igen?
för hur ofta händer det egentligen att man näst intill varje natt i tre år inte kan somna för att man bara har så mycket att prata om? hur ofta händer det egentligen att träffa någon som passar in så perfekt?
kommer jag ha en sådan tur igen?
jag längtar efter att prata med love.

There are nine million bicycles in Beijing
That's a fact,
It's a thing we can't deny
Like the fact that I will love you till I die.

det är inte alls en bra dag idag, snarare en skitdag.
idag är en såndär dag då jag bara känner love så otroligt starkt.
känner hans närvaro som om att han sitter brevid mig. det är otroligt hur mycket jag tycker om den människan. så mycket så att det gör ont i varenda cell att inte få höra hans röst, så mycket att det får mig att vilja dö att veta att han inte älskar mig längre. ont ont ont.
jag kan fortfarande inte fatta.
jag kan fortfarane inte fatta att han slutade älska mig.
kan fortfarande inte fatta att det är sant, att detta är det han vill, att han inte kommer ångra sig.
jag vill inte äta, vill inte sova.
kan inte andas.
det är otroligt vad detta har gjort med mig, vad kärleken har gjort med mig och min kropp. hur ont det gör hela tiden. hur jag inte kunde äta och gick ner sju kilo. hur jag inte har kunnat ta ett riktigt djupt andetag på över åtta månader. jag undrar om mina lungor blir förkrympta och handikappade av att inte få utnyttja sin fulla kapacitet. jag undrar om hålet i mig skulle synas på en röntgen, om det ens syns för mänskliga ögon. jag undrar om det syns på mig, om andra ser att jag är död. jag undrar om det syns i mina ögon att inget längre spelar roll. jag undrar om det hörs på min röst att jag är tom. jag undrar om det syns under mina ögon att jag inte haft en drömlös och ångestfri natt sedan i juni. hur det surrar i mina öron, hur du alltid står framför mig när jag blundar.
hur förvånad jag blir varje morgon och ser att du inte ligger brevid mig.
jag undrar om det syns.
om det syns att jag är ett tomt skal.
jag undrar om andra ser eller om jag är så bra på att låtsas som det verkar.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

rent mentalt har jag haft en ganska jobbig dag idag.
(rent mentalt har väl ganska många dagar sedan -94 vart jobbiga?)
väl på jobbet kände jag bara hur ont saker gjorde och hur ofokuserad jag blev.
när jag blev ensam med j (som sov) passade jag på att lägga mig i soffan för att försöka samla mig och be, det känns som om att det är det enda jag gör nu för tiden.
jag kan inte låta bli att undra om Gud tycker att jag är tjatig.
blir hin det? eller tycker hin bara att man är ihärdig och målinriktad?
jag är lite rädd att Gud ska tröttna på mitt tjat precis som alla andra..

society, I hope you´re not lonley without me.

jag försöker följa mina egna råd och tar hand om mig så mycket som jag bara förmår. huvudsakligen har jag bara en sådan enorm känsla av att nu är det fan dags, dags att börja må bättre. det var åtta månader sedan love gjorde slut och 16 (?) år sedan B började. jag tror jag hade vart fuckad ändå men det kanske inte hjälpte direkt.
jag har en sådan känsla inom mig att nu får det fan vara nog, nu är det dags att börja leva mitt liv. inte konsekvenserna av någon annans. varje dag ser jag mönster i mitt beteende och i mig som jag kan spåra tillbaka till B och hennes beteende. saker som gjort mig rädd. saker som gjort mig liten. saker som fortfarande, i högsta grad, påverkar mitt liv och hur jag reagerar på saker.

love sa:
det är lustigt med detta egentligen. det värsta du vet är att bli lämnad och det värsta jag vet är att inte vara folk till lags. genom att jag gjorde slut står vi båda inför våra största problem.

snön faller och det är vackert.
when in doubt, always look up.

Why'd you have to be so cute
It's impossible to ignore you
Must you make me laugh so much
It's bad enough we get along so well
Say goodnight and go

I wish he could see the world through my eyes


I wish I knew how to fall out of love

det har vart en känslomässig berg och-dalbana idag.
vaknade tidigt och mådde dåligt, gick till gymmet med linnéa, hade gymgenomgång och mysig dusch.
kom hem, såg på vänner och gjorde egentligen inget.
runt åtta kom peter och där nånstans kom också en diskussion mellan mor, bror och mig som fortsatt mellan mig och mor tills nu.
jag är helt matt i hjärna och kropp.
det känns inte som om att det egentligen inte spelar någon roll vad jag säger.
som om att mina ord inte är tydliga nog och inte går att förstå. för någon.

var för övrigt tvungen att slå upp raljera i synonymordboken och nej, jag raljerar väl inte fast jag förstår nog att love inte är tillsammans med sin nya tjej för att hon är smal.
imorgon ska jag jobba och med jobbet åka på släktkalas, funderar på att borsta tänderna och gå och lägga mig nu, kan tänka mig att det kommer ta ganska mycket energi.

rent mentalt så har jag vart halvdöd mer eller mindre hela mitt liv och heldöd sedan juni och jag känner att det verkligen tär på mig, minsta andetag är en enorm ansträngning och gör ont.
allt i livet gör ont.
det gör mig bitter för att jag känner såhär och är 21 år. detta borde vara the prime of my life men istället så vill jag bara avdunsta och försvinna.
i'm too young to feel this old.

en underlig sak har hänt,
jag såg de två första avsnitten av vampire diaries ikväll och jag fastnade.
jag kan med objektiva ögon se att serien är ganska kass men åååh just nu är detta precis det jag behöver.
verklighetsflykt, snygga killar och blod. hurra!
och när jag satt där så kunde jag inte låta bli att tänka;
jag vill också hångla med amerikanska killar!
vad är det med mig och usa just nu? vad får mig att tro att livet i usa är som på film? vad får mig att tro att hade jag bara vart där hade jag gått på dater och jag hade hånglat upp heta amerikanare? mycket underligt.
speciellt eftersom att jag själv vet att svenska killar är tusen gånger snyggare.
knäpp.

idag ringde jag love för att kolla när vi ska träffas i helgen så att han får tillbaka carlos kamera. ett samtal som var tänkt att vara i cirka en minut drog ut på tiden och blev 3,5 timmar. oj.
skitjobbigt, roligt och fint.
vill faktiskt inte alls höra om hans nya tjej och deras sex och att han har börjat fundera på polygami och öppna förhållanden och hela den skiten men förutom det så gick det nog okej.
jag har kommit på att jag är ett ex from hell.
måste börja må bättre innan vi kan ses påriktigt för jag blir bara elak. och det vill jag såklart inte.

nu ska jag återvända till mina drömmars värld, min favoritplats i hela världen. där är allt så jäkla bra, if you only knew. jag är lycklig, smalare, har snyggare frisyr, kondis som tillåter 60 minuters spinningpass, assnygga armar, ett framtida mål, en katt, ett kollektiv på landet med tillhörande grönsaksland och slutligen love.
oh life!

vaknade upp efter en jobbig natt men jobbiga drömmar.
drömmar om love och hans nya kärlek anjuli. sedan såg jag så facebook att han laddat upp bilder på sin nya kärlek.
life is fekking cruel.
det var några dagar sedan nu jag hade sånhär ångest, några dagar sedan jag kände mig så dålig så att jag ville riva, slita, bita och skrika.
det finns ingenting som hjälper.
idag är det åtta månader sedan love gjorde slut.
tänkt att han hittat en ny tjej på den tiden. efter sex månader faktiskt.
den som sa att tid läker sår var en jävla idiot som antagligen aldrig vart med om något annat än fysiska sår.
jag känner mig arg, ledsen och sårad och jag vill kidnappa love eller få henne att försvinna. vill inte ha henne där.
funderar på om han tycker det är skönt att antligen slippa ha en tjock flickvän. att antligen ha en smal. att ha en som är politiskt korrekt. en tjej som han kan visa sig med. funderar på om han ser på mig nu och undrar vad fan han tänkte. om han ser på henne och tänker att han lyckades bättre denna, att jag var så jävla misslyckad.

jag dör här,
jag dör här utan dig.

Spend all your time waiting
For that second chance
For a break that would make it okay
There's always one reason
To feel not good enough
And it's hard at the end of the day
I need some distraction
Oh beautiful release
Memories seeps from my veins
Let me be empty
And weightless and maybe
I'll find some peace tonight


idag har jag jobbat som en vanlig människa. det var ganska skönt. sedan promenerade jag hem efter nio timmar och när jag såg snön falla började jag gråta. snön är så fin. vintern är så fin.
jag önskar att jag hade fått dela denna vintern med dig.

Något är brunt i maten i Sverige!
jag måste passa på att utnyttja detta forum för att göra reklam för landet brunsås som kan ses på svtplay.se, så jäkla bra!
kan dessutom inte låta bli att älska lottas presentation;
Lotta. Matskribent, besserweisser och dessutom.... kvinna!
Allt medans hon dansar romantiskt i slow motion med två enorma råa köttstycken i famnen på ett slakteri. HAHA!
I tredje avsnittet pratade de lite om fin och ful mat och vågar till och med sniffa genusdebatten lite i rumpan.
hade dock önskat se en lite djupare diskussion men programmet är ju kanske inte tänkt att vara superpolitiskt. anyhow.

jag drömmer fortfarande varje natt och ber fortfarande näst intill konstant. kroppen fortsätter att vara som den är, har insett att det är hjärnan som står i vägen för min drömkropp. ingen självkontroll har jag heller. hublä. imorgon börjar min lyrical jazz kurs på ABF i göteborg. ska bli roligt att börja dansa igen och dessutom tillsammans med maria vilket innebär att jag kommer få vara social. det behövs.

jag sover förövrigt med mina flanellakan nu som jag köpte i chicago. de är så jävla varma så jag dör men så mjuka så att det blir värt det, dessutom är de prickiga och fina!
jag funderar på olika sätt att åka härifrån och ut i världen. jag vill må bra och göra världen gott. just nu gör jag det jag kan. tycker jag. igår sa mamma med kall röst när hon satte ner sin tallrik efter maten något om att hon minsann inte ser att jag gör något för att samhället/ världen ska bli bättre.
ibland undrar jag om hon har tvångsmässiga problem med att ständigt ge nedåtknuffar. om det är omöjligt för henne att puffa uppåt och peppa. jag undrar om det är omöjligt för henne att ge mig en komplimang eller tycka att jag är duktig på något eller vara glad över att jag bara är jag utan att jag ska behöva prestera massa saker.
jag vill så gärna bara duga till.

jag längtar så efter love.
jag pratade med viktor på fb och han sa att det gått lång tid och att jag borde vara över det.
jag borde vara över det.
det är svårt att komma över någon som jag aldrig trodde jag skulle behöva komma över,
någon som jag trodde jag skulle dela mitt liv med.
någon som jag verkligen älskar.
åh, om han bara visste hur mycket jag älskade honom!
it wouldn't make a difference.

ser bilder som jag har på min dator och kan inte låta bli att titta och tänka; bara nio månader sedan, bara ett år sedan. så nyss som jag hade allt jag kunde önska. så nyss!
men ändå,
allt är avslutat, paketerat och ivägskickat för love.
det är snart åtta månader sedan han gjorde slut och jag ber fortfarande om att vi ska bli tillsammans igen. önskar fortfarande att vi ska hitta tillbaka, att du ska hitta tillbaka, att det vi hade tillsammans inte ska gå till spillo.
varje kväll.

de ringde från vårdcentralen imorse och väckte mig bara för att säga att jag inte får någon remiss till psykolog. läkaren på andra sidan luren sa att de lika gärna kunde behandla min separationsångest på ungdomsmottagningen. vilket ju bara visar på hur jäkla lite han förstod av vad jag sa till honom. dessutom så bortsåg han totalt från min tidigare mentala historia vilket bara är ganska sjukt. jag kunde inte ens säga något, sa bara okej och lade på. blir så matt. ibland vill jag bara vara bra. kan inte ens vara bra på att vara dålig.

jag är rädd för att jag aldrig ska träffa någon som jag kommer älska lika mycket som jag älskar dig.
jag är rädd för att jag aldrig kommer bli riktigt bra.
jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna älska och acceptera migsjälv.
jag är rädd för att jag kommer leva hela mitt liv rädd.

det är en ganska dålig dag idag.
i jämförelse med de dåliga dagarna som jag hade innan så är den dåliga dagen idag inget, men ändå.
och av egen erfarenhet vet jag att det är nu det börjar bli riktigt farligt, när man kommit ur det värsta och bara befinner sig i något sorts melankoliskt koma.
detta är den perioden som kan hålla kvar sig i år om man inte är försiktig.
detta är tiden då sorgen bubblar till i bakgrunden men aldrig riktigt kommer ut, tiden då den kan ligga kvar i dagar, veckor, månader utan att egentligen nånsin bryta ut och ta slut.
perioden som inte spenderas hulkandes på badrumsgolvet utan sittandes i en stol vid fönstret med glansig och tom blick.

jag är så otroligt rädd. en sådan rädd och liten människa. ibland önskar jag bara att jag kunde förkroppsliga denna känslan, detta mitt inre jag. jag önskar jag kunde krympa och väga 30 kilo så någon kunde bära mig i sina armar, jag önskar jag fick en dödlig sjukdom så att folk skulle se mig och älska mig, jag önskar jag hade en talang och kunde bli känd så att folk skulle se mig och tycka om mig. jag tänker att om något utav detta skulle hända skulle love älska mig igen. det är ju såklart inte sant. jag vet det. men jag tänker att han kanske skulle tänka efter en gång extra om han såg mig. inte såhär.

jag ville in till göteborg idag för att se Banans men den var slutsåld på filmfestivalen vilket får mig att vilja grina. även om dagarna är lättare nu så känner jag mig fortfarande så tung, så baktung och fastbunden av sorg.
jag gråter över love. fortfarande.
det finns inga töntiga ord för att förklara hur ont det gör att ha förlorat sin bästa vän, sin kärlek och sin livskamrat.
det finns inga ord som förklarar hur mycket jag älskar den människan och hur mycket han betyder för mig.
inga ord som förklarar känslan av att veta att han är med en ny. att han håller en ny hand, kysser nya läppar, delar säng med ny kropp, med en ny person.
det gör ont att du inte väljer mig längre.
ont ont ont.
love.

ensamheten trycker sig på riktigt rejält.
börjar sträcka mig längre ut i periferin och dra i lösa trådar, det mesta utan att ens få kontakt med levande varelser. säga vad man vill men vänlös är jag faktiskt and that sucks.
ibland säger man sådana saker, inte för att man tycker synd om sigsjälv utan för att det just då är sant.
och det är sant. faktiskt. jag har inga vänner.
och av alla saker som gör mig ledsen, bitter, avundsjuk och svartsjuk så är nog detta den saken som bränner mest.
detta bränner mest utan tvekan.
jag drömmer fortfarande om love varje natt, ibland är det roliga drömmar men oftast bara ångestfyllda dock börjar dagarna blir lättare trots ensamheten. jag önskar fortfarande att det var vi, jag skulle fortfarande bli tillsammans med honom igen om han ångrade sig och han är fortfarande min bästa vän. och jag saknar honom fortfarande varje dag.
men ändå, andningen har börjat bli lite lättare.
babysteps.

det är filmfestival på gång i göteborg och jag ska in och kolla på lite filmer. till filmerna har jag lyckats få in två dejter, mest av misstag då jag skickade sms till fel person. men ändå, levande människor!

idag har jag också vart på mitt första body pump-pass och jag är minst sagt död. efter passet kunde jag knappt gå ner för trappan som ledde ut. riktigt illa men åh vad skönt! har skaffat ett års medlemsskap och har en målvikt som ligger tio kilo under min nuvarande vikt vilket borde gå bra på ett år. skulle gärna dock gå ner lite tills linnéas bröllop! italien gjorde mig inte gott viktmässigt!

usa och skola i landet är fortfarande ett framtida mål. ett annat framtida mål med usa är att gå på tvättäkta amerikansk date och att ha hånglat upp a man of color. mycket viktiga saker här hör ni!

har uppmärksammat att bloggen växer och undrar vilka som finns där ute, ge er till känna!
undrar vilka som har orken att följa mitt eviga gnäll?
kärlek till er alla iallafall!