andrasidantack

2010-01-26
21:46:54

kom hem när du vill, jag är vaken hela natten
jag tog mig lite mod igår och ringde till vårdcentralen för att förhoppningsvis få prata med någon.
fick tid idag och tog mitt trötta jag dit. det är så svårt när man träffar såntdär folk. uppenbarligen får man hjälp snabbare om jag verkar dyster och om jag säger JA när de frågar om jag är suicidal. sedan tror jag inte heller att min verbala förmåga hjälper mig något utan snarare stjälper.
han tittade på mig och verkade undra lite vad jag gjorde där.
jag kände mig dum och tio minuter efter entrandet in i rummet stod jag klar, utanför i snön.
gick hulkandes hem och kände mig dum.
jag undrar om alla dem som sitter och bestämmer vet hur mycket det tar av en att söka hjälp? hur mycket energi man måste samla för att bara få fingrarna att pressa ner rätt siffror?
efter samtalet promenerade jag hem, tog en sväng på isen runt sjön.
jag längtar efter love när jag går där.
allt påminner om love. våren, sommaren, hösten, vintern.
min cykel påminner om love, min säng, mina väggar, hela min garderob.
 till och med kanin påminner om love!

jag försäker att minimera tänkandet och minnena så mycket det går. försöker titta bort men överallt trycks allt upp i ansiktet på mig. framförallt i drömmarna. vad ska jag göra åt det egentligen?
jag minns att love berättade (love igen!) att han ett tag hade en dröm om att någon jagade honom och hans mormor Kerstin tipsade honom om att han skulle vända sig om och fråga vad personen ville. det visade sig att personen undrade om vägen och efter det kom personen aldrig tillbaka.
jag kanske borde fråga love i mina drömmar vad han vill.
det känns ju så ologiskt att han ska hänga där i mitt huvud hela tiden om han nu ville göra slut.

jag tänkte på ett citat som jag hörde i någon töntig romantisk komedi, tyckte det var så fint trots filmen genre. det löd något i stil med;
vill du vara helt ärligt, sjung.
och det påminner mig om att love alltid var så ledsen för att jag inte ville/ vågade spela och sjunga för honom. jag började spela in ett band till honom för något år sedan, det skulle vara julklapp 2008 om jag minns rätt. vet inte ens om jag skulle våga lyssna på det nu. jag hittade iallafall låten Säg ingenting till mig av Melissa Horn och den får mig att tänka på love, den får mig att vilja sjunga den för honom.
jag ska lära mig spela igen och någon dag,
någon dag ska jag våga vara helt ärlig mot love.

någon dag ska jag sluta vara ledsen och någon dag ska jag sluta vara bitter.
idag ska jag sluta skriva illa om den jag älskar mest.
förlåt.

Kommentarer:
#1: Anonym

Starkt av dig att ringa (och gå dit)! Dumt av dem att inte lyssna. Visste läkaren om din tidigare historia? Det gör (eller SKA göra) skillnad i bemötandet om de vet att man varit behandlad för depression tidigare.



Kanske är vi lite lika när det gäller läkare. När jag väl sitter där tonar jag ner allt. "Ja, jag har ont i halsen, men det är ju inte så farligt. Jag menar, jag DÖR ju inte av det, det går nog över, förlåt att jag störde och upptog tid!"



Det kändes ännu värre när jag skulle träffa läkare för Elliots räkning, med hans eksem. Usch...



Vill du jag ska prata med mina läkarkompisar? De har ju liksom lite inside info om vilka vägar man kan gå och hur man ska lägga fram sin sak..

2010-01-28 @ 09:19:17
#2: Martina

Vad konstigt.. jag fyllde ju i namn till inlägget ovan.. jaja... Kram på dig syster!

2010-01-28 @ 09:19:56
#3: Ann-Sofie

Alla läkare skulle ha varit i den situationen när man känner sig totalt utlämnad till någon annan. Det är fasen inte lätt att ringa det där viktiga samtalet som krävs. Jag tycker du visade jättemycket mod när du sökte hjälp. Läkare som inte förstår hur hopplöst allting kan kännas ska INTE ta hand om patienter som söker vård för detta... Hoppas att det löser sig för dig även om det mesta är becksvart just nu... Kram

2010-01-28 @ 09:40:27
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: