andrasidantack

det är ingen som läser här längre tror jag och det är befriande, jag är fri.
norrland år två visade sig innehålla massvis med ångest och sömnlöshet.
eller egentligen inte sömnlöshet men dålig sömn. jag gissar på att jag snittar på att 50% av alla nätter är nätter då jag går i sömnen. om inte mer. jag blir trött och utmattad och den mentala förmågan att hantera blir så liten så liten.
allt blir för mycket när bristen på sömn trycker sig på.
min ena hörlur har lagt av så ljudet är snett, det är irriterande.
jag är egentligen helt okej med mitt liv. jag har vänner som bryr sig lagom om mig. jag har lärt mig att jag känner mig ensammare än vad jag egentligen är. jag har folk att prata med även om jag aldrig tycker det eller gör det. jag har perioder då jag känner mig ensam och väljer att isolera mig. perioder då jag tycker att en partner skulle lösa de flesta problem. allt går i våger. jag kan sakna att träffa någon och vilja känna den människan totalt. kan sakna hur jag och moa satt natt efter natt i höstas och bara pratade om allt, hur vi förstod varandra och litade på den andra. kan sakna känslan av att någon tycker att man är värd att lära känna, att det är värt besväret och att man bara vill gräva lite mer. orkar inte ytligt umgänge när man bara ses och göra ingenting, knappt pratar.
jag är iallafall inte förvirrad angående dig. jag vet vad vi har och att det inte är något. att det bara är två personer som tar det som behövs och inget mer. att jag kan gå hem genom natten utan att känna något. att vi kan ses dagen efter i skolan och det är som om att inget har hänt. att vi är rörande överens om att det aldrig hänt och inte kommer göra det.
underbart att för en gångs skull inte känna.