andrasidantack

 

ibland kommer jag på mig själv med att vara lycklig.

det är såklart helt fantastisk men ändå en underlig känsla som jag inte riktigt vet vart jag ska placera. så himla otroligt länge var jag inte lycklig alls utan hade en vardag där grundkänslan var ångestfylld och jag tyckte jag var ungefär den värsta människan på jorden.

och nu står jag här. jag har mått bra i en längre period än nånsin innan och är så himla lycklig att jag ibland tänker att detta inte kan vara mitt liv, att detta inte är jag.

men detta är jag och då inser jag att jag måste komma ikapp. jag är inte längre sorgliga, deppiga Caroline med tusen kilo bagage utan Caroline som fortfarande har bagage men betydligt mycket mindre än för tre år sedan. Caroline som är glad och nyfiken och vågar göra nya saker, som vågar chansa. Caroline som fortfarande får höra att jag är sjukt konstig men från människor som menar det på ett bra sätt. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga egentligen. Kanske mest bara att jag är här nu. Att jag har landat här i Prag, i ett land som är mitt nästan-hemland och att jag mår bra. Att jag tycker jag är helt okej och umgås med människor som tycker likadant, folk som ger mig energi och inte bara tar. Att jag dansar nätterna ut och träffar folk som tycker jag är vacker och dansar med mig. Att jag har börjat sjunga igen och hittat min superkraft. Att jag slutat nojja jämt över extrakilon och börjat slappna av. Att jag haft en borta-match light. Att jag inte minns senast jag hade ångest.

Inte minns senast jag hade ångest.