andrasidantack

 

dethär med att vara tjock, jag har tänkt en del ( väldigt mycket) på det.

jag har sett migsjälv som tjock så länge som jag kan minnas, har dagböcker från lågstadiet där jag skriver om hur mycket jag väger och hur mycket mindre jag ska väga nästa vecka. jag har alltid tänkt att problemet i situationen är jag och att lösningen är att jag måste förändras, att jag måste gå ner i vikt och bli smal.

att ständigt gå runt och oroa sig är frustrerande och tar energi, alla som någon gång inte kunnat sluta tänka på något vet det. det tar energi att inte vilja äta bland folk, att inte vilja köpa viss mat, inte vilja sitta på vissa sätt, inte ha på sig vissa kläder, inte vilja sitta ner på stranden för att det känns som om att en väller över. kort sagt, det är utmattande. det är utmattande att vara tjock, ja, men det är ännu mer utmattande att tycka att en är tjock. att ha fetman fast i huvudet. på något sätt tänker jag att det är det som är den huvudsakliga anledningen till att folk vill gå ner i vikt, inte för att kroppen inte fungerar, utan för att man blir mindfuckad. för att kroppen inte längre tjänar det huvudsakliga syftet, att vara ett partriarkalt ögongodis.

jag tyckte jag var tjock när jag åt som minst och spydde som mest på 54 kilo och jag tycker jag är tjock nu på 80 kilo, fettet sitter således huvudsakligen inte på mina höfter utan i min hjärna, jag är hjärntvättad.