andrasidantack

ibland blir jag lite sentimental. eller ah, ofta.

jag packar ihop mitt liv i just denna sekund och det är så himla sorgligt så att mina händer skakar. det kan ha att göra med att jag kom hem sju imorse också but who knows? jag kom fram till att Matthias är så himla konstigt och att jag inte FATTAR DEN KILLEN! Jag fattar inte. Den killen friendzonar mig men skrev ändå ett kärleksbrev till mig i tisdags och en dikt till mig igår? Och blir sotis när jag dansar med andra killar men börjar sedan prata om tjejen han försökte kyssa som inte ville och som han gillar. ÅH vad jag inte förstår. Men också vad jag egentligen inte bryr mig? Är mest bara så himla lycklig över att jag faktiskt gillar honom litelitelite mer än alla andra killar, jag trodde typ att mitt hjärta var dött? Har inte gillat någon sedan.. jag vet inte hur länge? Love? 2009?!!!

 

Det var ett sidospår. Jag skulle berätta om att jag är sentimental och att det inte handlar om Prag även om mitt liv här nu tar slut för denna gången. Jag ville berätta om när jag för några dagar sedan lyssnade på Bon Iver och fick en sentimental attack och blev sådär lycklig som man blir när man ser på något som är så bra att man inte riktigt förstår att det är sant.

Det handlade om Kimberly.

Kimberly som jag älskar så himla mycket. Och att jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta och att jag blir kall och hård när jag har kassa dagar men som jag älskar så otroligt mycket. Att hon är en vän som inte längre är en vän utan familj. Att jag är så otroligt lättad och trygg i att min förmåga att vara dålig på att höra av mig eller hantera distans aldrig kommer bli något problem för hon är så himla bra på det. För att hon ringer mig på skype varje dag från vietnam bara för att berätta om en god maträtt eller en bra utekväll och att jag har sett henne med hennes familj och vet att jag aldrig kommer bli av med henne även om jag skulle vilja. För att allt är så självklart för henne och för att jag alltid är inkluderad utan diskussion. För att vi skulle ha skrattat åt varandra om vi sågs på en bar i göteborg för tre år sedan men har blivit smartare, starkare, självständigare och bättre människor genom att inse att det inte spelar någon roll.

Så himla fint egentligen, att ha en vän.

 

paniken som jag kände inatt och imorse har avtagit lite vilket är fantastiskt. kunde inte sova inatt och trodde jag skulle spy av ångest både under natten och på morgonen när jag vaknade.

det är bättre nu. jag har pratat med diverse människor jag gillar, pluggat och ätit bra. hjälper alltid.

dessutom har jag tvättat så att det är klart inför avfärd.

kan inte fatta att jag åker på fredag. känns som om att mitt liv ska ta slut. dessutom är jag hemlös när jag kommer till Umeå, kanske ännu mera känslan av att livet ska ta slut. Första platsen går dock till insikten att detta är sista terminen och att jag efter detta ska börja någon form av riktigt liv. Ett liv som inte bara är studier utan jobb nånstans. Att jag måste tjäna pengar och ge tillbaka till CSN. Att jag inte har någon aning om vad jag ska göra eller var jag är om sju månader, vilken del av världen eller vad jag kommer göra. allt är ett enormt mysterium.

Ger mig hjärtsnörp så in i bängen, kanske både på ett HJÄLP-vis men också vid insikten att THE WORLD IS MY FUCKING OYSTER, en sådan otroligt befriande men skrämmande tanke. Jag kan göra precis vad som helst. Jag kan bli precis vad som helst. Jag kan gå precis hur långt som helst (vad nu det innebär att "gå långt"..). Jag kan göra allt sålänge jag vill och är beredd att arbeta hårt för att komma dit. En otroligt, otroligt läskig tanke.

skitskitskit när publicerat schema för nästa kurs var fel och jag hela tiden trott att jag skulle komma tillbaka till prag i slutet av februari och så visar det sig att det inte alls var några veckors uppehåll på föreläsningarna och nu vill jag bara dö för att det innebär att jag inte vet när jag kommer tillbaka till prag igen. det innebär att jag antagligen kommer spendera hela våren i Umeå när jag trott att jag faktiskt skulle få lite paus ibland.

fuck. fuckfuckfuckfuck.

så HIMLA lycklig över att jag är klar med iallafall en av hemtentorna nu. försöker komma på om jag ska äta något men har ingeting ätbart i mitt hem just nu, lever på torra knäckebröd, apelsiner och mjölk. när vi åt lunch på radost idag beställde jag rice & beans som jag alltid gör och höll på att dö när jag skulle äta upp hela min portion, har inte varit något problem innan! oh well!

nu inatt är det så himla mycket eyes on the prize, efter detta ska jag antagligen göra en omtenta i nordic countries (för att jag vill ha bättre betyg...) och förutom det har jag INGETING att göra av mina 10 dagar som är kvar här i prag förutom att äta, dricka och dansa. så himla gött!

nuså, skriv på! puss

jag väntar på att blir stressad, panikslagen och full av skrivaradrenalin men det händer inte. istället sitter jag här med 18 sidor kvar att skriva tills imorgon och är lugn. nånstans i magen finns en molande oro, högst troligt en begynnande ångest, men den håller sig förhållandevis lugn och kryper tyst ihop i sitt hörn. själv vet jag inte vad jag ska göra utan den drivande kraften bakom allt jag producerar, panik och självhat, när det inte kommer till mig och jag bara vill glo på adele sjunga live eller lära mig om maneter.

oh well

efter att ha surfat på IMDB istället för att plugga kan jag konstatera två saker:

1) IMDB har taggat Mary J. Blige på en bild som egentligen är NeNe Leakes från housewives of atlanta, pinsamt.

2) besvikelsen som uppstår när jag inser att kändisar jag tycker är snygga är i förhållanden. Typ Bradley Cooper. Typ Ryan Gosling. Som om att jag hade planerat att träffa dem och gifta med med nån av dem? I vilket liv? Fattar ingenting. Eventuellt när jag är gammal och de filmatiserar mitt liv såklart men det är långt kvar, måste hinna få fred mellan Israel och Palestina först..

oh well, jag ska skriva koncentrerat i 30 minuter nu och sedan ska jag sova. Imorgon och på tisdag ska 29 000 tecken skrivas om diverse (o)intressanta saker, yay! På onsdag när allt är inlämnat och klart ska jag belöna migsjälv med en biodag och se life of pi, les misérables, hobbit och django. helst alla samma dag och helst själv. fantastiskt I tell you!

puss nu!

när datorn får fnatt och översätter allt, inklusive namn, och Love helt plötsligt heter Kärlek Oijens.

och igår.

igår när jag träffar Joel från kören på propaganda och vi tittar på football tillsammans och det är trevligt och jag klubbar med tysken och dansardansar tillsammans för han är rolig och bra och när den spanska tjejen är näranäranära och jag inte förstår om hon är full eller om det är nu jag ska kyssa henne och när jag säger hejdå till tysken och han pussar mig på båda kinderna och munnen och i pannan och håller min hand.

så himla fint.

de första stapplande stavelserna på min tiosidiga uppsats som ska vara klar imorgon kväll har precis blivit skrivna och det känns okej och möjligt. Utöver det kollar jag schema i umeå och ser jag jag har en hel månad ledig i februari-mars och funderar på om jag kan åka tillbaka till prag lite under den tiden. lite vår och framförallt, kör!

nu ska här skrivas, puss!

det är något skumt pågång. riktigt skumt. det har pågått de senaste åren och jag kan aldrig klura ut varför min vänstra hörlur alltid dör. jag har kommit fram till två alternativ:

1) jag är egentligen döv på mitt vänstra öra och tror därför att den har slutat fungera.

2) mitt vänstra öra är giftigt och tar sakta men säkert död på alla hörlurar.

 

hjälp, någon som vet vad det kan bero på?!

biggest mistake ever- att se första avsnittet av Homeland när jag har 23 sidor att skriva tills den 15e, nu fyra dagar senare har jag plöjt två säsonger och 24 avsnitt och skrivit noll. Planen är att idag skriva klart min paper om Free trade och att imorgon börja skriva på en av de stora uppgifterna.

Kunde inte sova inatt, släckte runt ett men somnade inte försen halv fyra. regnet smattrade hårt på rutorna och jag drömde tillslut. Drömde om hav och mareld och en stor gunga och en kille som jag gungade med. minns att jag blev kär i honom, att han var som havet och skrattade och hade långt blondt hår som smakade salt. att vi gungade över havet och såg stjärnor och mareld och jag satt i hans knä och var inte rädd för att vara för tjock utan bara lycklig och kanske lite nervös. jag var lycklig.

hej vänner!

Jag lever! är i sverige och umgås med vänner och fram för all familj så otroligt mycket just nu, kan inte fatta att det redan är ett nytt år! I min almanacka 2012 skrev jag THIS IS IT och jag hade så himla rätt, vilket år 2012 visade sig vara, 2013 ska bli ännu bättre!

Inatt drömde jag om farväl. Jag hade panik över att packa och jag kramade folk och grät. Jag vet inte riktigt om det handlar om separationsångest över min familj eller över Prag, båda kanske. Iallafall så låg jag på mage på golvet och hade mina händer i nån lekgrej med kletiga pizzatoppings i glada färger och en kille jag kramat väldigtväldigt intensivt kom och la sig på mig och jag minns hur hela jag bara tänkte ååååh!

det är något så otroligt tryggt med att ha en tyngd av en annan person på sig, lite samma känsla som jag får när jag är omringad av vatten. denize säger att det är klassiskt autistiskt och det är säkert sant, hon brukar ha rätt.

iallafall så låg jag där på golvet med denna killen som jag uppenbarligen gillade i drömmen på ryggen och det var så himla fint.

 

jag valde tillslut att fira nyår med min familj. lite ledsamt eftersom att jag blivit bjuden på fest med bästa temat och jag ville gå så himla gärna men inte orkade trotsa regn och avstånd. anyhow, bästa stunden igår på nyårsafton var en halvtimma lite innan och efter tolvslaget när jag och ellie hängde. ellie, min brors nya bebis som fyllde en månad på julafton. jag är så rädd runt bebisar mest för att jag tror att jag ska skada dem men igår hade vi en sån fin stund så att jag ville gråta. låg i sängen lite tillsammans och pratade och sedan gick jag runt med henne och vi tittade på fyrverkerier och granens alla färgglada kulor och lampor. hon var lugn och nöjd hos mig så jag var lugn och nöjd hos henne. det är någonting med bebisar som får mig att vilja sjunga. om jag nånsin får en egen vet jag redan nu att jag kommer bli en såndär mamma som tycker det är lämpligt att sjunga för ungen hela tiden, vart som helst. pinsamt som attans antagligen..

oh well, åter till familjelivet, puss!