2009-10-01
14:39:54
dag 39
Har kommer det,
ateruppvackandet av min blogg. Tillbaka fran det doda.
Annu en dag 39, inte denna gangen 39 dagar sedan love gjorde slut (for vad ar jag pa nu egentligen, dag 121?) utan denna gangen dag 39 i italien.
For er som inte vet, for er som ar senila och for er som helt enkelt bara ar vanligt glomska sa befinner jag mig i Salerno i sodra Italien for att lara mig italienska men framforallt for att laka mitt stampplatta hjarta.
Italienvistelsen ar en kamp. Har an sa lange inte besokt nagot mer dysfunktionellt land an Italien men det ar svart att sta emot dess charm trots allt hundbajs som man maste kryssa igenom pa trottoarerna.
Jag ska inte ljuga, jag hatade det i borjan.
Sa fort jag landade, jag hatade det. Jag hatade den oorganiserade flygplatsen, jag hatade att det luktade starkt utav manssvett overallt, jag hatade luftfuktigheten, jag hatade den stora och helt otroligt javligt oorganiserade huvudstationen i rom, jag hatade mitt tag till salerno och jag hatade att hoppa av i Salerno och inte ha en aning om vart jag skulle ga. Jag hatade det sa mycket sa att jag stallde mig helt oppet, mitt pa dagen med stora vaskor och allt och grat pa tagstationen i Salerno.
Jag hittade ut tillslut, vet inte riktigt hur for skyltar och santdar fjant bryr dom sig inte riktigt om har i sodra italien.
Italien var ingen karlek vid forsta ogonkastet, mer var det rent hat vid forsta ogonkastet.
Jag ville hem dygnet runt och grat pa varje lektion i nastan en vecka men sakta men sakert borjade italien sjunka in. Blir inte langre forfarad nar jag hittar glas eller ciggarettfimpar pa stranden (for det finns OVERALLT, forstar inte hur bebisar overlever har, de maste ju ha magarna fulla av fimpar) och jag stirrar inte langre aggressivt pa hundbajset utan skuttar bara over det. Eller na, det var logn, jag stirrar fortfarande aggressivt pa bajset, speciellt om jag ser det bli tillverkat och agaren till hunden bara gar darifran. Da far jag nastan damp.
Det ar forsta oktober idag och jag har 72 dagar kvar. Jag forsoker att inte rakna dagar for da kanns det sa stort och jag langtar redan efter min familj nagot sa forforligt. Den senaste veckan har jag dessutom inte bara langtat efter familjen utan ocksa langtat hem. Alltsa langtat till sverige, langtat efter min sang, mitt rum, min cykel och alingsas. Jag har helt enkelt velat aka hem den senaste veckan vilket inte riktigt har hant sedan den forsta veckan. Det har vart tungt men jag forsoker. Det ar forsta oktober idag och nu ska jag ga till stranden.
Ciao!
ateruppvackandet av min blogg. Tillbaka fran det doda.
Annu en dag 39, inte denna gangen 39 dagar sedan love gjorde slut (for vad ar jag pa nu egentligen, dag 121?) utan denna gangen dag 39 i italien.
For er som inte vet, for er som ar senila och for er som helt enkelt bara ar vanligt glomska sa befinner jag mig i Salerno i sodra Italien for att lara mig italienska men framforallt for att laka mitt stampplatta hjarta.
Italienvistelsen ar en kamp. Har an sa lange inte besokt nagot mer dysfunktionellt land an Italien men det ar svart att sta emot dess charm trots allt hundbajs som man maste kryssa igenom pa trottoarerna.
Jag ska inte ljuga, jag hatade det i borjan.
Sa fort jag landade, jag hatade det. Jag hatade den oorganiserade flygplatsen, jag hatade att det luktade starkt utav manssvett overallt, jag hatade luftfuktigheten, jag hatade den stora och helt otroligt javligt oorganiserade huvudstationen i rom, jag hatade mitt tag till salerno och jag hatade att hoppa av i Salerno och inte ha en aning om vart jag skulle ga. Jag hatade det sa mycket sa att jag stallde mig helt oppet, mitt pa dagen med stora vaskor och allt och grat pa tagstationen i Salerno.
Jag hittade ut tillslut, vet inte riktigt hur for skyltar och santdar fjant bryr dom sig inte riktigt om har i sodra italien.
Italien var ingen karlek vid forsta ogonkastet, mer var det rent hat vid forsta ogonkastet.
Jag ville hem dygnet runt och grat pa varje lektion i nastan en vecka men sakta men sakert borjade italien sjunka in. Blir inte langre forfarad nar jag hittar glas eller ciggarettfimpar pa stranden (for det finns OVERALLT, forstar inte hur bebisar overlever har, de maste ju ha magarna fulla av fimpar) och jag stirrar inte langre aggressivt pa hundbajset utan skuttar bara over det. Eller na, det var logn, jag stirrar fortfarande aggressivt pa bajset, speciellt om jag ser det bli tillverkat och agaren till hunden bara gar darifran. Da far jag nastan damp.
Det ar forsta oktober idag och jag har 72 dagar kvar. Jag forsoker att inte rakna dagar for da kanns det sa stort och jag langtar redan efter min familj nagot sa forforligt. Den senaste veckan har jag dessutom inte bara langtat efter familjen utan ocksa langtat hem. Alltsa langtat till sverige, langtat efter min sang, mitt rum, min cykel och alingsas. Jag har helt enkelt velat aka hem den senaste veckan vilket inte riktigt har hant sedan den forsta veckan. Det har vart tungt men jag forsoker. Det ar forsta oktober idag och nu ska jag ga till stranden.
Ciao!
Kommentera inlägget här:
