andrasidantack

är påväg längre och längre ner igen. så trött på detta. repeat.
drömmer om love varje natt igen, vaknar med ångest varje natt och morgon igen.
saker hemma är värre än på länge. båda har kommit till en gräns där vi inte orkar anstränga oss längre för att låtsas vara trevliga. konstant tystnad. pappa försöker men mamma är bara otrevlig och snäser av så fort han säger något. har ingenstans att ta vägen, inga vänner att ringa och rymma till. sitter ensam henna och pillar på ataraxen som jag egentligen redan vet inte fungerar.
känner att jag börjar fumla desperat igen.
är tillbaka på badrumsgolvet, gråtandes i en hög.
börjar tänka dumma saker igen. saker som jag testat och som jag vet inte funkar påriktigt.
känner mig tjock och funderar på att sluta äta igen. jag vet att det inte funkar. inte påriktigt.
saknar love och funderar på att ringa. jag vet att det inte funkar. inte påriktigt.
verkar som om att inget funkar påriktigt.
inte på mig.
vill inte, vill INTE vara dömd att gå igenom detta om och om igen livet ut.

har några riktigt jobbiga dagar bakom mig och idag är inget undantag.
efter att jag nu träffat love ett par gånger med början första maj så har det blivit endel funderande på det. jag funderar på vad jag önskar och vad jag vill. jag önskar och ber aktivt om att det ska bli vi igen även om jag inte vet om ens jag vill det längre. det är bara lättare så. lättare att klamra sig fast vid det som jag vet var gott även om det kaske inte är av godo nu. enklare att drömma sig tillbaka än att ta steget ut i något okänt.
det är struligt hemma. jag önskar jag slapp bo här. jag önskar jag hade folk i alingsås jag kunde bo hos. vänner.

ångestdrömmarna är på intåg igen. vaknar svettig och söndrig. rivmärken över bröstet. drömmar där jag springer omkring i ett kolsvart mörker. drömmar där alla är borta eller påväg bort för att lämna mig.
igår såg jag en skog som var heltäckt med vitsippor och för första gången på så otroligt länge så fick det mig att tänka på något som inte hade med love att göra. vitsipporna associerades inte med love. det är ovanligt.
everywhere I turn I see you.

jag ska gå till gymmet och försöka träna bort ångesten. det funkar ibland fast mest bara den tiden när jag är där. när jag kommer ut är jag lika genomdränkt och olycklig som vanligt.

när jag pratar med mamma och pappa om att jag tror att det mesta kommer ifrån våra föräldrar och vår uppfostring, både bra och dåligt, tittar pappa på mig och frågar hur det kommer sig att bara jag har blivit "sånhär" om det nu stämmer. han menar hur det kommer sig att bara jag har blivit en fuck up och dom andra har klarat sig så bra. precis som att jag läste i min journal från BUP att pappa tror att jag är "sånhär" för att få uppmärksamhet.
tack.

Oh I wish I wish I wish I was born a man
So I could learn how to stand up for myself
Like those guys with guitars
I've been watching in bars
Who've been stamping their feet to a different beat
To a different beat
To a different beat

I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
To do everything in truth

känner en stark ångest picka på underifrån och tänker gå tillgymmet snart för att få fokusera på något annat.
idag är det valborg och tydligen är detta en kväll då man ska festa och ha kul, antar att det bara gäller om man har vänner. kommer sitta hemma med mor och far och glo. BITTER.

tänker att efter sommaren är förhoppningsvis detta torra och ensamma liv över då jag förhoppningsvis flyttar upp till norrland och kommer få klasskamrater och allt sådant som jag älskar igen. HÅLL UT. håll ut i ensamheten bara några månader. en ensam födelsedag till, en ensam midsommar till, en ensam sommar till. sedan, sedan är det kanske över?
jag längtar fortfarande efter love. det suger. jag försöker tänka bort så mycket som möjligt.
snart är det elva månader sedan det tog slut och jag står fortfarande här. love med ett nytt förhållande sedan länge tillbaka och jag ensam. inte bara kärleksmässigt utan på alla sätt och vis. det är så svårt att få vänner. att få in en fot. skolan will be my salvation!
tjing!

efter ännu en natt fylld av ångest och dålig sömn ger jag det ännu ett försök inatt. har ju hört av folk att det kan vara ganska skönt att sova. antar att det gäller om man drömmer ångestfritt och får lite djupsömn?

tänker att jag vill hälsa på loves nya och krama hennes hand hårt medans jag ser allvarligt in i hennes ögon och säger att jag hoppas hon behandlar honom väl annars dödar jag henne.
när amanda sa att hon sett bilder på henne och inte ens tyckte hon var snygg blev jag glad. det är elakt men jag blev glad.
hon har lite en anknäbb till mun men hon är söt. jag ska inte ljuga, hon är söt. dessutom är hon smal och ibland undrar jag om love tycker att det är skönt att inte ha en tjock flickvän. att slippa trängas när man sover och slippa bli kvävd under. jag vet att det är töntigt och osant men jag tänker så ändå.
jag har inte svårt för att skilja på känslor och det som är realistiskt.
det jag har svårt för är att sluta lyssna och följa känslorna, kanske speciellt då de är destruktiva.

förresten ska psykologIda sluta. det känns tråkigt fast antagligen kommer det ganska tajmat då hon kommer sluta ungefär samtidigt som vi åker till tjeckien och efter det blir det ju mest jobb och sedan förhoppningsvis sollefteå. jag tror jag kommer vara redo att börja om till hösten, jag hoppas det.
snart är det ett år sedan love gjorde slut. jag ber fortfarande om att vi ska bli tillsammans igen men jag kan andas lite bättre nu vilket ju är ett framsteg. tänker jag på love för mycket kommer jag tillbaka till ruta ett. dag ett.
vilken ruta är love på? 3miljonersrutan? miljoner mil från mig.
vill inte riktigt tänka.
nu ska jag första mig på att sova.

jag vaknade av jobbiga drömmar imorse. det var några veckor sedan jag hade en sådan tydlig ångestdröm vilket har vart ett underbart och ovanligt långt avbrott. jag drömde iallafall om min födelsedag. alla var hemma hos oss på glimmergatan och satt vid matbordet. alla utom jag.
familjen, kusiner, hanna och josh, folk från jobbet. alla var där.
alla utom jag.
jag bestämde mig iallafall för att komma dit och helt plötsligt satt jag i en bil med love och kusinkarin. tror karin och love hånglade. jag drog ut love ur bilen och för att slå honom men när jag skulle göra det var det som om att vi var under vatten, ett tungt motstånd och mina slag blev som mjuka puffar istället för de hårda slag som jag ville.

det låter som en töntig dröm fast var en riktigt jobbig dröm full av ångest, ilska och frustration. som en perfekt förvriden karta över de känslor jag känner angående love och vårt uppbrott. URK.
på lördag är det första maj vilket betyder att jag kommer träffa love för första gången sedan nionde mars. det är också första första maj utan love sedan 2005. och med love kommer väl antagligen hans nya tjej. eller ah, inte så ny längre, hans tjej sedan fem månader. hur ska jag bete mig då? vill vara stark och lycklig och kunna hälsa på henne och bara ta allt lungt. vill inte gråta. vill inte falla isär. för att citera en syster från väst; den bästa hämnden är att bli lycklig. det känns sjukt men på hämnarstigen är jag ibland. vill att han ska bli galet kär i mig igen så att jag kan få säga nej. även om jag vet att jag aldrig skulle säga nej till love, tycker om honom för mycket för det. men ändå. känslan.

don't get mad, get even.

i med ostmackorna och oboyen och skjuts iväg till gymmet för att förbränna lite utav morgonångesten. puss!

I can't find the words to make it sound unique

efter tre nätter av vaken natt så ska jag nu äntligen få sova en natt och inte jobba. lovely.
inatt på jobbet kom det helt plötsligt en enorm spindel krypande på golvet, var helt sjuk stor och först trodde jag det var en stor skalbagge eller liknande men icke. jag satte glaset över den och kasta ut henne i friska luften. you're welcome!

jag har tänkt lite på migsjälv och var jag står. har tänkt på love.
jag har kommit långt sedan årsskiftet, längre än vad jag själv vågar erkänna, längre än vad jag egentligen tillåter migsjälv att komma.
jag tror att jag alltid kommer älska love och att jag säkert någonstans alltid kommer undra hur vårt liv hade vart tillsammans. jag kommer säkert vid flera tillfällen önska att vårt liv tillsammans hade fortsatt och på ett sätt kan jag tänka mig att det kommer att vara en sorg som ofta kommer tillbaka.
jag trodde, ville och hoppades att love var den jag skulle dela mitt liv med.

men nu.
nu när jag kan andas igen, iallafall på ett sätt, kommer kanske det jobbiga, det svåra.
att våga inte vara kär. att våga släppa taget. att våga sluta vara kär när jag lovade att älska honom livet ut. att våga sluta hoppas på love och istället hoppas på något nytt, något annat.
jag har kommit på att jag hellre är olycklig i drömmen och hoppet om love än lycklig i en oviss framtid.
nu har tiden kommit för att sluta vara rädd och kasta sig ut.
nedanför finns havet.
jag älskar ju havet.
babysteps mot klippkanten, sakta sakta framåt. två steg fram, ett bak.
jag älskar ju havet.

när jag kom hem och sov efter min vakna natt drömde jag om Daniel Westling,
ni vet han som prinsessan Victoria ska gifta sig med.
mycket underlig och lång dröm... kunde inte riktigt komma underfund med om vi var tillsammans eller vänner. vi pratade iallafall om att det svenska kungahuset var så stelt jämfört med det norska och danska, om att alla rika är otrevliga och dryga (säger kanske mer om mina fördomar än vad jag vill erkänna...?) och om victoria.
vi var i något stort hus, säkert ett slott med tanke på drömmen!
det var någon slags fest på gång och vi hade dragit oss undan, så som man brukar göra på fest, hitta ett tyst hörn där man kan prata utan att bli överröstad av musik. då och då kom brats inspringande och skrek sådär typiskt bratsigt. därav att jag sa att alla rika var svin.
helt plötsligt satt Daniel naken i soffan och jag lutade mig fram och pussade honom på höftbenet. jävligt random. inte mer med det heller. sedan fortsatte vi och prata som om att det inte hade vart något avbrott.

jag träffar fortfarande inte folk. har jag tur träffar jag någon sisådär var tredje vecka. träffade rebecca i torsdags och det är så underligt för trots att vi typ aldrig ses så känner jag mig alltid så önskad av henne. som om att det är ett ömsesidigt möte. inte som när jag träffar maria och jag oftast bara känner att hon träffar mig för att hon måste. hon säger att hon vill ha mig med och att hon tycker om mig fast jag märker att det inte riktigt är sant. när vi träffas frågar hon knappt hur det är med mig, trot det mest handlar om att få prata av sig för henne när hon träffar mig.
jag känner mig trött på att känna mig som en eftersvansande valp och har bestämt mig för att försöka på annat håll. någonstans måste det väl finnas någon som skulle kunna tycka om mig? vara intresserad av mig som person? någon som vill träffa mig och ha mig med när det händer saker?
någonstans måste det väl finnas sådana människor, så hemsk är jag väl inte? det tror jag inte.
det svåra är bara att få in en fot.

pussgodnatt dear friends,
jag har 6,5 timmar kvar på nattpasset, sedan hem och fortsätta drömma mig iväg!

googlar zac efron och undrar om det faktum att jag inte ens pussat en människa sedan juni nu börjar kännas i kropp och sinne trots att jag motarbetar det.
känner mig helt sjukt killsugen och vill helst av allt bara ha ett eget harem med snygga hollywoodkillar nu,
SÅ långt har det nog gått.
ååååh kommer sluta upp som en frigid tant som läser erotiska noveller och som hade min senaste romans när jag var 21. hjääääälp.

"jag skulle vilja säga att jag har kommit så långt i mina studier att jag vid dethär laget kan säga, nästan helt säkert, ja rent av bevisa, att Gud inte finns, och ändå tror jag. Ohjälpligt."
-Jonas Gardell
tack för att du sätter ord på det jag och många andra så starkt känner och tror.

jag hamnade på en playlist som inte var min och fick panik.
även om jag på många sätt inte längre är förlamad av sorg så är det så mycket som begränsar mig.
så mycket jag inte kan äta, ta på mig, lyssna på, ställen dit jag inte klarar av att gå och lukter jag inte kan känna.
jag tänker endel på hur allt det är för love.
jag vet att jag är en människa som minns mycket. tänker jag på en dag så minns jag inte bara vilka jag träffade utan vad vi åt, vad jag hade på mig, hur luften luktade. ett minne blir så mycket mer för mig än vissa.
jag har haft vänner som säger att de känner sig lika känslomässiga som fiskar i jämförelse med mig,
att de blir matta av att höra hur mycket jag känner och hur starkt allt är för mig.
jag har hört det flera gånger och av olika människor.

ibland önskar jag att jag var en fisk.
jag önskar att jag såg saker lite mer endimensionellt. att jag hade lite mer hud ovanför känselspröten och att jag inte alltid tog in allt så starkt.
jag tänker på all musik som jag inte kan lyssna på för att det påminner mig om love och hur vi älskade vårt liv tillsammans, hur underbart det var.
jag undrar om han minns sådant. om han hör kultiration och minns alla gånger, alla år vi lyssnat på dem tillsammans. eller om han inte hörde musiken. om musiken inte har blivit mig så som musiken har blivit honom.
eller om han minns fast allt bara är fina minnen nu och inte smärtsamma.
om det bara inte gör ont för honom att minnas.

och det är väl lite det som är problemet med att inte vara en fisk,
att allt; mat, lukter, kläder, musik, platser är minnen. att saker inte bara kan vara det det är utan allt har en historia, allt har ett minne. och alla minnen leder tillbaka till dig.
alla minnen leder till love.

har helt sjukt mycket social abstinens.
det tråkiga med att vara en ganska osocial människa som går igenom skilsmässa med en man som håller i alla sociala trådar innebär att jag helt plötsligt stod och står ensam.
det kändes segt att gå igenom den jobbigaste tiden i mitt liv helt ensam. medans love hade underbara vänner att få honom att må bra var det mest bara jag och min ångest, the happiest couple alive!
medans melankolin pågick brydde jag mig egentligen inte om avsaknaden av vänner och nära. jag brydde mig egentligen inte om något. saker var inte dåligt men absolut inte heller bra. rent känslomässigt hade jag lika gärna kunnat vara död.
men nu, NU när jag har kommit därifrån så hugger det till, avsaknaden av vänner.
de otroligt få trådarna att dra i.
så vad gör en lagom social människa en dag som denna när det inte finns någon att ringa?
en lagom social människa skriver av sig, lyssnar på madonna och tar fram en bok.
aldrig ensam med mina ord.

loving you made life worth living.


Were we still kissing when you knew that we were through?
Were we still holding hands when you began to see us from another point of view?

lyssnar på timo och kollar på gamla bilder. lyckas med att se på bilder från mitt forna liv utan att bryta ihop. iallafall utanpå. inuti gör det fortfarande ontontont och jag älskar love så. tänk om det bara räckte? tänk om det räckte att jag älskar honom så som ingen annan gjort innan. tänk om det räckte att jag älskar varenda cell, varenda millimeter av den människan. tänk om det räckte om han bara förstod hur stark och äkta den kärleken är.

surt sa räven.

jag har börjat gå hos en psykolog och hon heter ida. ida pratar värmländska och ibland när hon pratar måste jag kväva ett skratt för det låter roligt. och mysigt. jag gillar ida för hon tar mig på allvar. hon uppmärksammar saker som jag inte tänkt på och hon kommer med egna inlägg, inte bara sitter där och glor och ser krävande ut som vissa. när jag kommer frågar hon hur jag mår och inte bara sitter och väntar ut en så att det blir pinsamt och jobbigt som jag vet att vissa sådana personer har som taktik. jag tror att jag och ida kan göra riktiga framsteg och att hon kan hjälpa mig. kanske måste jag inte hela livet vara bunden av min rädsla och ilska?
det känns också skönt att ida är ärlig mot mig. i torsdags tittade hon på mig och sa efter ett tag "separation och trygghet kommer alltid vara extra svårt för dig, du får bara lära dig att hantera det" och det var så skönt! det gjorde mig såklart ledsen att hon också såg det som jag sett väldigt länge men ändå, ibland kan det var skönt att få bekräftat att man har problem och issues. ibland skulle jag vilja att en psykolog som känner mig väl skulle komma hem och berätta för min familj hur det verkligen står till. att jag är fuckad påriktigt och inte bara överdriver eller gör allt dethär för att få uppmärksamhet. att det inte bara är en lek för att få någon att känna sig elak, dum eller skyldig utan att det är mitt liv jag kämpar med här. med betoning på kämpar.

jag önskar att jag kunde leva mitt liv som jag har istället för att blicka bakåt jämt och bara vilja tillbaka till mitt liv innan. det blir som en stor skiljelinje. livet med love och livet efter love. livet efter love suger.
jag längtar efter love och mitt liv tillsammans men honom. världens bästa människa.
jag ska sova och njuta av att vara frånkopplad från detta liv.
godnatt

(ledsen för detta virriga inlägg)

borde egentligen ta på mig riktiga kläder och ta tag i mig själv men känner mig så sjuuukt omotiverad.
har inte en endaste plan för helgen, vädret är grått och det är skittrista pass på sportlife både idag och imorgon. läser ingen bra bok just nu heller för den delen.
wäwäwää allting är trist.
borde arbeta på att skaffa fler vänner så jag kan variera lite och inte bara pressa på min enda närboende vän som ett needy plåster. trist trist trist.
hej!

att träffa människor som man egentligen bara känner till via cyberspace är alltid lite underligt och fult sådär.
live är jag ju inte alls lika fräsig som jag är här i skrift.
på bloggar blir folk lika starka som sin verbala förmåga och i mitt fall är det starkstark.
i bloggen blir jag alla bra formuleringar och ordval och jag slipper min sociala fobi och min totala oförmåga att hantera nya människor.
i verkligheten är jag halvfet, blek och nervös. live kommer inte orden som finns inuti ut ur mig så som jag vill.
live är jag inte riktigt lika mycket jag som jag är här.

jag hittade precis en överbliven tryffel i kylskåpet. det finns säkert larver i den för den är sedan jul men den smakar gott ändå. jag tränar på som en jävla idiot men blir varken fastare eller lättare. kanske beror det på alla överblivna tryfflar/kakor/jordnötssmörskedar jag hittar överallt?

tröttheten har inga gränser. sömnen är dålig som vanlig. min psykolog Ida hajade till rejält när jag berättade att jag sovit dåligt praktiskt taget hela mitt liv. ska gå och sova snart för imorgon väntar 13 timmars arbetsdag.

hej!

på spinningen hade jag en tränare som på ett positivt sätt för tankarna till smått aggressiva ledare såsom Hitler, Stalin och pinochet.
jag har märkt att house/techno/klubbmusik+bossig ledare får ut det bästa av mig i spinningvärlden.
förra veckan hade jag en kvinna som måste beskivas som 40+ småbarnsmamma som spelade musik som kändes som Melodifestivalen 2008 och jag ville bara DÖ.
musiken, människan.
är det meningen att man ska bli peppad liksom?
jag vill ha en spetig brud med rumpa gjord av stål som spelar musik som får mig att fundera på om jag har tagit E, inget annat.
vill att bruden ska spela i gotta' feeling, tik tok och andra helt sjuka hyperlåtar.
inte skitmusik man sitter hemma och trallar till när man rullar köttbullar.
PFFH!!

idag hade jag första mötet med min nya psykolog. hon var helt sjukt bra och jag blev så glad för att hon såg mig och verkligen tog sig tid. att hon tyckte att jag var värd att lägga tid på och för att jag har TVÅ nya tider nästa vecka. för att hon tycker att 21 år med skit räcker och att jag äntligen ska ta tag i allt och bli fri.
tacktacktack Gud.

imorgon har jag personalmöte hela dagen och sedan direkt till stationen och därifrån direkt till dansen och sedan hem till maria och sova och sedan bussen till ängelholm och linnéa. kommer bli mysigt.
linnéa har frågat om jag kan sjunga på vigseln, jag är livrädd men sa ja ändå.
HJÄLP.
nu ska jag sova gott, jag känner redan att röven kommer vara smärtsam imorgon.
inatt drömde jag för övrigt att jag knivhögg en kvinna, jag var skitförbannad. kanske lite aggressioner i huvudet? när jag vaknade saknade jag att ha en människa brevid mig, kände mig ovanligt ovanligt tom.
imorgon kommer bli en bra dag.
puss

jobba natt och ångesten pickar på inifrån.
vet egentligen inte om hela grejen så mycket längre handlar om att jag fortfarande är kär i love.
nu är det kanske mera känslan av fan-dig-för-att-du-lämnade-mig.
fan-dig-för-att-du-inte-kämpade-för-mig.
fan-dig-för-jag-älskar-dig-så-mycket-så-jag-skulle-gjort-allt-för-dig.
fan dig för jag skulle ha dött för dig och kämpat för dig i en evighet och du bara lämnade mig här.
du bara lämnade mig som om att vi vart tillsammans i två månader.
kom över mig som om att vi vart tillsammans i två månader.

tror nog inte det handlar om att jag är kär längre utan om
att du
inte var så kär
som jag trodde.
att din kärlek till mig
var en besvikelse.
att jag var en besvikelse.

1. de nya träningsbyxorna funkade inte alls. testade innan jag gick och allt blev bara felfelfel. så går det när man inte testar innan man köper, får se till att gå tillbaka med dem någon dag snart.
2. spinningen gick bra men nu är jag ganska död.
3. jag är sjukt sugen på jordnötssmör men då det inte riktigt passar min nya nyttiga livsstil försöker jag vänligen avböja.
4. jag har Liftarens guide till galaxen i knät och ska nu försöka på mig att komma in i och uppskatta tegelstenen.
.
.
.
.
.
5. jag tror den nyttiga livsstilen får vika undan för en sked jordnötssmör.

puss

ps. jag lyssnar på beach boys och längtar efter rossö.