andrasidantack

2013-05-29
16:38:19

toxic
uppsatsen lämnades in i måndags. känslan är..konstig. vet inte om det är någon direkt lättnad eller om det känns tomt. känns mest bara vemodigt att inse att om en vecka är min utbildning klar och det finns folk här som jag aldrig kommer träffa igen. det finns folk i klassen som jag älskar och som verkligen betyder mycket för mig som jag inte vet om jag nånsin ser igen. jag vet att mycket av det är mitt fel också, jag är så HIMLA dålig på att höra av mig. jag försöker men kan inte hjälpa att känna mig ivägen och jobbig och det gör att jag aldrig vågar ta kontakt med folk.
långt bak har jag en ångest som gnager. jag har haft det ett tag. det är en mix mellan att vara ensam och en oviss framtid tror jag. mest vill jag bara rulla ihop mig till en boll och ligga under täcket varje dag. jag gör det ganska mycket också, bollar mig under täcket det vill säga.

2013-05-25
08:51:08

what a difference a day makes
somnade precis sittandes och med ögonen öppna. är kanske liteliteliiite trött efter att ha varit vaken i 24 timmar. dock har det varit värt det, nu har jag 23 sidor! Igår hade jag 15! Bara sju kvar och sedan kan jag redigera och gråta över min formaliainkompetens. och sedan efter måndag kan jag sova hur mycket jag vill! hejjahejjahejja!

2013-05-25
03:50:09

sol
klockan är tio i fyra på morgonen och jag sitter på skolan och ser solen gå upp. inatt var solen nere i knappt 45 minuter innan det började ljusna igen.
norrland är så fantastiskt vackert.
jag borde sitta här och ha ångest just nu för snart är det en ny dag och två dagar kvar tills jag ska lämna in min färdiga uppsats och jag har fortfarande 9 sidor att skriva. men jag har inte ångest.
jag har ingen ångest för jag har en varm sol rakt framför mig som kastar mjuka skuggor av rosa och orange på hustak och skolväggar.
jag har ingen ångest för solen skiner och den kommer fortsätta skina vare sig jag skriver klart dethär eller inte.
vissa saker är större.
som det där blåbärsriset som jag hittade i skogen i onsdags som gick ända upp till höften eller fågelungarna jag hörde kvittra högt upp i en gran när jag gick hem lite efter midnatt igår natt. och den varma solen och den fina fullmånen som sken domdära korta 45 mörka minutrarna för bara några stunder sedan.
vissa saker är större och viktigare än mig och min uppsats, världen utanför.
 

2013-05-22
11:38:00

soundtrack of our lives
varje period i mitt liv har ett soundtrack, en låt eller en skiva som spelas om och om igen och låtar som rullar i mitt huvud när jag är ledsen, arg eller lycklig för att jag tänker att det skulle passa in om mitt liv var en film. 
Under en vår på högstadiet smet jag iväg varje rast och la mig i ett träd i solen och lyssnade på soundtracket till Almost Famous och fantiserade om min begravning.
Sommaren i Chicago lyssnade jag på Time of my life varenda gång jag låste lägenheten och gick ut och Here Comes the Sun och Oh Yoko! varje gång jag cyklade.
I Prag lyssnade jag på Etta James' skiva At Last! varje gång jag åkte spårvagn genom staden och Taylor Swifts skiva Red varje gång jag skrev hemtenta (fråga mig inte varför Taylor Swift..).
I Umeå när jag skriver C-uppsats har jag inte varit lika konsekvent, dock rullar ungefär samma musik hela tiden. En blandning mellan Sara Bareilles, Ingrid Michaelson, The Greatful Dead, Jefferson Airplane, The Byrds och The Paper Kites. Hippie möter indie möter singer-songwriter, helt enkelt jag denna gången, känns bra!
13 sidor på uppsatsen, 17 to go!

2013-04-29
11:06:28

djungelns lag
jag gillar rutin. tycker om att klockan ringer samma tid varje dag, ta samma buss till skolan, sitta på samma plats i forskarrummet. det lugnar min hjärna. min stormiga, älskade och röriga hjärna som gör mig trött och mitt fokus kort. se sen då paniken som uppstår när jag kommer till skolan och någon har tagit min plats. samma plats där jag suttit varje dag i två veckor nu. en inkräktare. en ny person som uppenbarligen inte känner till djungelns lag. för här inne är det inte bara jag som tycker om rutin; från min plats ser jag bakhuvudet på lina som går i min klass, den blonda luggen på en tjej som sitter mitt emot mig som antagligen pluggar genus, om jag vänder mig om och tittar lite åt vänster ser jag ida snett bakom mig. i hörnet brevid ingången sitter den äldre mannen som luktar svett och en rad framför honom sitter den blyga killen som ser lite ut som en persisk prins. dag in och dag ut sitter vi här på samma plats, vår plats. vi är djungeln och vi är dess invånare och nya revirtjuven är en inkräktare som måste bort till varje pris för att återställa balansen. inatt sover mina böcker på min plats.

2013-02-20
05:08:09

natten i mörkret
note to self för framtida nätter i lindellhallen: den sista ljuskällan släcks 01.00 och vid det laget blir det bäcksvart. vi snackar någon skulle kunna krypa fram och ställa sig två meter framför mig och jag skulle typ vara blind = skräckblandad förtjusning. Ljusen tänds åter igen 05.00 då även första personalen kommer till cafét, vad gör hen här så tidigt?! fattar inte!
jag har 15 000 tecken och ska dra mot bussen om typ 40 minuter, inte klar alls så som jag hade hoppats men ändå, dagar kvar att skriva det sista i Prag och fortfarande 40 min kvar, mycket kan hända av stressen. Vet ju sedan innan att det tenderar att ha en motiverande effekt på mig. Så låt oss hoppas för iallafall 1000 tecken till innan buss!
puss!

2013-02-19
23:15:00

wasted life
klockan är lite över elva och jag sitter kvar i skolan, om sju timmar går min buss till flygplatsen och jag åker till prag. tills dess ska jag stanna på skolan och skriva 6½ sidor text. det går inte så bra nu. jag är oproduktiv, gör inget alls, stirrar ut genom fönstret, fryser, ångestar över prag, över umeå, över skolan, över c-uppsats, över framtiden, över att bli anställd, arbetslös, hemlös, värdelös. minst sagt, det är vid stunder som dessa jag undrar vad jag gör med mitt liv. alla timmar jag spenderar med att ha ångest över skolan, något som jag valt helt själv att göra! panik över paniken att inte göra något, eviga moment 22. panik över att ha så mycket att göra att jag inte gör någonting och sedan ångesten över att jag inget gör som leder till att jag inget kan göra. puh!
det är vid stunder som dessa då jag måste påminna mig om att om detta är det värsta som finns i mitt liv nu, även om det för mig är otroligt ångestladdat, så har jag det ganska bra. jag svälter inte, jag har ett hem, jag har en familj och vänner som älskar mig och jag vill inte dö och tycker betydligt mycket bättre om migsjälv än för några år sedan. fortfarande antagligen under snittet men mirakelnivåer i min värld.
umeå hittills har varit ångestfylld och hemsk men jag överlever, det är eyes on the prize. om fyra månader har jag en kandidatexamen. not too shabby!