andrasidantack

skriver konstant små små rader i mitt huvud
små små rader
stora ord.
stora, ledsna och hemska ord.
är trött på detta. trött på att gråta, trött på att tråna och trött på att älska någon som inte älskar tillbaka.

idag träffades vi för första gången påriktigt sedan det tog slut. exakt tre veckor sedan nu, nästan på klockan.
känner mig nu, om möjligt, nästan ännu mer förvirrad.
tänkte väl kanske att love skulle vara annorlunda.
att han skulle se på mig, prata med mig, vara med mig och ta på mig på ett annat sätt, ett nytt icke-kärt sätt men allt var som det brukade vara, så som allt var när det var bra. förstår inte hur han kan vara samma men ändå inte vara kär?

är så sjukt hur mycket jag älskar honom. hur mycket love får mitt hjärta att hoppa över slag och hur han får det att stanna. hur mycket jag gråter över honom och hur inkomplett jag känner mig utan honom. hur jag plötsligt kände att jag levde när vi träffades idag, som om att jag gått runt död i en dimma de senaste veckorna och plötsligt sett solen.
är så jäkla sjukt att jag älskar honom över allt annat.
att jag skulle göra allt för honom.
att han är mitt allt.

någon har dött idag. någon är vi. du och jag låg på golvet och grät tillsammans och sörjde våran död, vet inte riktigt om jag kommer vara samma människa efter detta. låter töntigt och överdramatiskt men är kanske sant.
finns inga ord för att beskriva denna genomträngande smärta och sorg, denna ständiga känsla av att vakna med ett stort tungt tryck över bröstet och att somna med klumpar i halsen. att somna med kyla och tomhet brevid sig i sängen.
finns inga ord för att förklara mitt liv utan dig.
mitt liv utan dig.