andrasidantack

det är en ganska dålig dag idag.
i jämförelse med de dåliga dagarna som jag hade innan så är den dåliga dagen idag inget, men ändå.
och av egen erfarenhet vet jag att det är nu det börjar bli riktigt farligt, när man kommit ur det värsta och bara befinner sig i något sorts melankoliskt koma.
detta är den perioden som kan hålla kvar sig i år om man inte är försiktig.
detta är tiden då sorgen bubblar till i bakgrunden men aldrig riktigt kommer ut, tiden då den kan ligga kvar i dagar, veckor, månader utan att egentligen nånsin bryta ut och ta slut.
perioden som inte spenderas hulkandes på badrumsgolvet utan sittandes i en stol vid fönstret med glansig och tom blick.

jag är så otroligt rädd. en sådan rädd och liten människa. ibland önskar jag bara att jag kunde förkroppsliga denna känslan, detta mitt inre jag. jag önskar jag kunde krympa och väga 30 kilo så någon kunde bära mig i sina armar, jag önskar jag fick en dödlig sjukdom så att folk skulle se mig och älska mig, jag önskar jag hade en talang och kunde bli känd så att folk skulle se mig och tycka om mig. jag tänker att om något utav detta skulle hända skulle love älska mig igen. det är ju såklart inte sant. jag vet det. men jag tänker att han kanske skulle tänka efter en gång extra om han såg mig. inte såhär.

jag ville in till göteborg idag för att se Banans men den var slutsåld på filmfestivalen vilket får mig att vilja grina. även om dagarna är lättare nu så känner jag mig fortfarande så tung, så baktung och fastbunden av sorg.
jag gråter över love. fortfarande.
det finns inga töntiga ord för att förklara hur ont det gör att ha förlorat sin bästa vän, sin kärlek och sin livskamrat.
det finns inga ord som förklarar hur mycket jag älskar den människan och hur mycket han betyder för mig.
inga ord som förklarar känslan av att veta att han är med en ny. att han håller en ny hand, kysser nya läppar, delar säng med ny kropp, med en ny person.
det gör ont att du inte väljer mig längre.
ont ont ont.
love.